Därför ser hbtq-rörelsen i USA presidentkandidaten Pete Buttigieg som ett arsle
I USA har Pete Buttigieg har gjort historia som den första öppet homosexuella demokratiske presidentkandidaten. Detta är dock något som inte har varit så populärt inom hbtq-rörelsen. Emil Åkerö förklarar varför.
Pete Buttigieg pratar sig gärna varm om det samkönade äktenskapet. En relativt enkel fråga att ställa sig bakom och vara allierad med, då den i sig inte ändrar något eller kräver en större insats att vara för. Det han däremot inte pratar om är till exempel den våg av mord på icke-vita transkvinnor som drar genom USA, skriver Emil Åkerö.
ESSÄ. Det finns en scen i den svenska filmen Fyra år till, där den manlige folkpartiske partiledaren är på besök hos sina föräldrar i Katrineholm.
Dagen efter knackar grannen på rutan till pojkrummet och en konversation utbryter som avslutas med repliken ”Låt inte sossarna knulla dig i arslet”.
I pojkrumssängen ligger partiledarens älskare, som råkar vara just socialdemokrat, och sover fortfarande.
Varje gång jag läser om Pete Buttigieg tänker jag på den scenen. Framförallt är det på något sätt ödets ironi att USA:s första öppet homosexuella presidentkandidat har ett efternamn som börjar på butt.
Ännu roligare blir det av att större delar av hbtq-spektrumet i USA anser att han är ett arsle.
Buttigiegs politiska manifest sammanfattas enklast som ett politiskt status quo.
Hans plan för att skapa en universell sjukvård, i USA ska genomdrivas utan att på något sätt påverka de som gynnas av det nuvarande systemet med privata sjukförsäkringar – det vill säga inte alls.
Bögar som Pete Buttigieg vill likt DN:s ledarskribent Erik Helmersson hävda att politik är endast det som sker i valda församlingar, och vad vi gör i vårt vardagliga liv är isolerat från det politiska
Han pratar sig gärna varm om det samkönade äktenskapet. En relativt enkel fråga att ställa sig bakom och vara allierad med, då den i sig inte ändrar något eller kräver en större insats att vara för.
Det Pete Buttigieg däremot inte pratar om är till exempel den våg av mord på icke-vita transkvinnor som drar genom USA.
Lisa Duggan, professor i kultur- och samhällsanalys, har introducerat begreppet ”den nya homonormativiten”. Duggans teori handlar om hur vita amerikanska bögar vill privatisera olika former av politiska frågor.
Äktenskapet är en sådan fråga. Här blir den till en privatangelägenhet mellan två personer, och inte den centrala fråga för samhällets organisering som den de facto är.
Det system som finns i USA med privata socialförsäkringar regleras ofta av arbetsgivaren och gynnar på olika sätt den som är gift.
Detta vill dock inte heller Buttigieg prata om, eller den diskriminering mot hbtq-personer som breder ut sig i USA med religionsfrihet som skyddande mantel.
Och så har vi den där gången då han ställde in ett kampanjmöte som skulle ha ägt rum på en bögklubb. Det fanns en strippåle i lokalen som riskerade att fastna på bild.
Buttigieg är nämligen något så ”ovanligt” som en bög som gärna vill marknadsföra sig utifrån sin sexualitet, men samtidigt ta avstånd från allt och alla som är avvikande, konstigt eller på något sätt upprör den vita villamedelklass han så desperat vill accepteras av.
Den öppet troende kristne Buttigieg lever i en monogam relation med Casten, även den första man han dejtade, och vill gärna framställa sig som en ”normal familjeman som bara råkar vara bög”.
Ett trött, stött och blött narrativ som många ser igenom.
Det är här dags att vi pratar om att hbtq är ett spektrum och inte en enhetlig rörelse. Och det är ett spektrum fullt av inre vitt skilda målkonflikter, något man länge velat stoppa under mattan.
I stället har man velat skriva fram sig själv som en enda stor glad familj där alla är sams, och då blir det mycket tydligare när någon inte vill vara med och leka längre.
Buttigieg är nämligen något så ”ovanligt” som en bög som gärna vill marknadsföra sig utifrån sin sexualitet, men samtidigt ta avstånd från allt och allt som är avvikande, konstigt eller på något sätt upprör den vita villamedelklass han så desperat vill accepteras av
Den nya homonormativiteten bygger på att slipa ner alla kanter och allt besvärligt, att göra en fyrkant till en cirkel, för att passa in.
I det här sågandet och filandet och målandet så försvinner de grupper som är ”besvärliga”: polyamorösa, ickebinära, fjolliga män, butchiga flator, icke-vita, transpersoner.
Där blir poliskravallerna vid Stonewall 1969 ett teparty och Harvey Milk sköts för att han hade fel slips.
Bögar som Pete Buttigieg vill likt DN:s ledarskribent Erik Helmersson hävda att politik är endast det som sker i valda församlingar, och vad vi gör i vårt vardagliga liv är isolerat från det politiska.
Nu när rätten till att gifta sig är lagstadgad vill de kliva av och påta i sin trädgård, som i den bästa av världar. De är färdiga.
Buttigieg förstår inte varför vi ska prata om transfrågor eller varför Prideparader ska vara så besvärligt utlevande.
Han vill stå där i villaområdet och diskutera webergrillar och sedan gå hem och knulla med neddragna gardiner medan grannarna säger ”Han är ju inte alls sådär bögig, han Pete”.
Ett pedagogiskt exempel på att bara för att du är bög är du inte progressiv och solidarisk med andra som utsätts – du kan till och med vara beredd att offra dem för att inte bli utsatt själv.
