En 45-årig man har nu fått rätt mot Försäkringskassan. Det diskbråck han ådrog sig på arbetet för 17 år sedan klassas i en dom i Kammarrätten som arbetsskada.

Mannen får nu äntligen den livränta från Försäkringskassan som han under hela den här tiden nekats.

Domen är viktig och efterlängtad. Den kan öppna upp för en förbättrad balans mellan arbetare och företag.

Att arbetsgivare så ogenerat och så länge kunnat komma undan från ansvaret för sina anställdas jobbskador är inte bara märkligt. Det är helt fel och fullständigt förkastligt.

Det kanske värsta är de konsekvenser en sådan obalans har lett till i samhället i stort.

För i förlängningen har det öppnat upp för ett utnyttjande av arbetare utan dess like, där anställda har kunnat slitas och slängas helt utifrån företagens behov och lönsamhet. 

När det allmänna skyddsnätet sedan inte täckt upp vid sjukdomar som uppenbart kommit av slitage och dålig arbetsställningar på arbetsplatsen har den utsatte arbetaren bara blivit ännu mer utlämnad och lämnad i sticket av samhället.

En så ojämn maktobalans måste motarbetas på alla sätt. 

Varför är då Kammarrättens dom i förra veckan så viktig?

I och med att ny praxis börjar gälla kan begreppet ”arbetsskador” vidgas från vad vi är vana vid.

För det kan inte bara vara de mest akuta typerna av skador som ska ingå där. Inte bara skador som arbetsgivarna med blotta ögat kan erkänna sig ansvariga för.

Och vad gäller Försäkringskassans och i förlängningen samhällets syn på sjukdomar orsakade av arbete – är det verkligen rimligt att det ska behöva gå så långt som i fallet med 45-åringen som överklagade inte bara en utan två gånger innan han till slut blev lyssnad på? 

När all forskning pekar på sambanden mellan diskbråck och belastning, tunga lyft och monotona arbetsuppgifter, varför räcker inte det underlaget för att Försäkringskassan ska ändra sina riktlinjer utan en långt driven rättsprocess?

Arbetsmiljöverket som samlar all statistik om skador runtom på Sveriges arbetsplatser visar att bland samtliga anställda i Sverige är belastningsskador inom tillverkning den vanligaste anmälda arbetssjukdomen.

Och just diskbråck är mycket vanligt, hela fem procent av befolkningen drabbas någon gång.

Att diskbråck nu klassas som arbetsskada är mycket viktigt, både för att de som får den här typen av skada ska få rätt kompensation och rätt rehabilitering för att bli friska och kunna fortsätta leva bra liv. 

Men lika viktigt är att klassificeringen som arbetsskada utökas för att arbetsgivarna ska ta sitt ansvar i förebyggande syfte.

Fast egentligen behöver ju varken Försäkringskassan eller arbetsgivarna vänta att fler ska skadas, på fler vägledande domar för att ta stötta och ta ansvar för andra arbetsrelaterade sjukdomar och skador som orsakas av belastning, stress eller monotona arbetsuppgifter på arbetsplatserna. 

Inget hindrar ju någon från att vara proaktiv här. Att redan nu – innan någon ens ställt några rättsliga krav – ta till sig forskning om arbetsrelaterad ohälsa.

Både för att förebygga att fler arbetare skadas och för att säkerställa att de som ändå drabbas får rätt till den hjälp de behöver för att bli friska och fungera som vanligt igen.

Det går att rätta till den obalans som råder på arbetsmarknaden och det måste inte vara en enskild arbetare som driver på för att säkerställa en sådan förändring. 

Nej, det är faktiskt arbetsgivarna som har huvudansvaret för att erbjuda friska arbetsplatser, medan Försäkringskassan har ansvaret att stötta människor som är för sjuka för att jobba. 

Det ansvaret måste de sluta smita ifrån.