”Yttrande­frihetens principer som ger Hermansson rätt”

Jag har tänkt mycket på den ganska förvirrande debatten mellan Ivar Arpi och America Vera- Zavala under Aktuellt i förra veckan.

Arpi, som talar varmt för yttrandefriheten, lyckas inte hålla ihop sin argumentation då han tycker det var rätt av Göteborgs stad att stoppa en filmvisning med efterföljande samtal.

Yttrandefriheten bygger ju på att orimliga, obekväma och till och med antidemokratiska samtal ska kunna äga rum så till vida det inte utgör hets mot folkgrupp.

Jag är av uppfattningen att både domskäl och domslut påvisar att yttrandefriheten är lika komplex som den ger oss möjligheter

På så sätt är det helt rimligt att ge Vera-Zavala rätt i att det finns ett problem när man har valt att inte tillåta filmvisningen och samtalet.

Politiker ska inte styra kulturen eller samtalets innehåll.

Men det intressanta med Aktuelltdebatten är att den inte på något sätt anger vad frågan egentligen handlar om.

Den uppmärksammade domstolsprocessen mellan Ann-Sofie Hermansson och Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi svarar på frågan huruvida en kommunpolitiker har rätt att på sin blogg benämna personer som ”extrema röster”, ”extremister” och ”icke-demokrater”.

Brottet förtal tar sikte på när någon pekar ut en annan person som brottslig eller klandervärd.

Det skyddar människor från att bli baktalade på ett sätt som kan få omgivningen att se ned på dem.

Men lagstiftaren har här valt att ge yttrandefriheten en säkerhetsventil, vilket innebär att den förtalande uppgiften kan vara tillåten om den anses försvarlig.

Här är det alltså upp till den tilltalade att påvisa att det har varit försvarligt att lämna uppgiften, och då krävs det att uppgiften antingen var sann, eller att det fanns skälig grund för uppgiften. 

Tingsrätten menar att uppgifterna Hermansson lämnat mycket väl kan vara skadliga för målsägandes anseende men att det med ”… utgångspunkt i den vidsträckta yttrandefriheten som måste råda i en demokrati har varit försvarbart att framföra uppgifterna inom ramen för den offentliga debatt som uppstod i kölvattnet av beslutet att ställa in föreställningen.” 

Arpi, som talar varmt för yttrandefriheten, lyckas inte hålla ihop sin argumentation då han tycker det var rätt av Göteborgs stad att stoppa en filmvisning med efterföljande samtal

Hermansson har dessutom lyckats visa att det funnit skälig grund för uppgifterna sett till att många forskare med ingående kunskaper i den reaktionära islamistiska miljön i Sverige tycks dela Hermanssons uppfattning och vittnat till hennes fördel.

Att åklagaren från början valde att lägga ner det allmänna åtalet, gör att man långt innan kunde räkna med Hermanssons frikännande.

Praxisen i detta mål visar att yttrandefriheten i vårt land är grundmurad. Den tvingar oss att acceptera mångfalden av åsikter, även om varandra.

Hade frågan däremot handlat om filmvisningen och det efterföljande samtalet befinner vi oss i samma diskussion som när man i Stockholm ställde in ett samtal på ett bibliotek med en nazist.

Här behöver vi fortsatt offentlig diskussion och juridisk vägledning i hur vi upprätthåller den demokratiska värdegrunden samtidigt som yttrandefriheten ger oss rätt att föra även antidemokratiska samtal. 

Jag är av uppfattningen att både domskäl och domslut påvisar att yttrandefriheten är lika komplex som den ger oss möjligheter.

Möjligen vill vi inte att antidemokratiska samtal ska äga rum i vårt samhälle, men då är inte lösningen förbud.

Lösningen är att använda sig av samma grundmurade yttrandefrihet och debattera för en annan hållning.