America Vera-Zavala: ”Soffans” rättegång var som en pjäs utan slut

Den 27 januari går jag för första gången in i en svensk rättssal. 15 timmar senare kommer jag ut efter att ha varit publik till den längsta pjäs jag någonsin sett. Utan slut.

Nu, efter två veckors paus kom slutscenen.

Ann-Sofie ”Soffan” Hermansson frikänns från åtalet om grovt förtal. De två målsägande är enligt domen offentliga personer, det den högt uppsatta politikern sagt faller inom yttrandefriheten. 

Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahai döms att betala Hermanssons rättegångskostnader och betala bevisförningen, alltså till de så kallade sakkunniga. De förlorar på samtliga punkter.

Den kanadensiske regissören Robert Lepage är känd för att göra väldigt långa pjäser, gärna fem timmar.

Kroppen försätts i ett annat läge, upplevelsen blir en annan. Minnena lägger sig på ett annat sätt.

Många av scenerna från rättegången i Göteborg kommer finnas lagrade i mig för evigt.

Som när Timbrodebattören Johan Lundberg berättar om hur han gick på min pjäs Muslim Ban som han recenserade på Dramaten. Där Amanj Aziz stod på scen. 

Det domen bekräftar är att det nästan går att säga vad om helst om en muslim utan några egentliga bevis

Under hösten 2017 försökte Lundberg stoppa pjäsen från att visas på Dramaten genom att hänvisa till att Amanj Aziz är extremist.

Hermanssons försvarsadvokat ber honom säga något om Aziz, och när Lundberg pratar så ser jag honom och Aziz från samma vinkel. 

Amanj Aziz sitter som åhörare mindre än två meter bort. 

När Lundberg sedan ska sätta sig ber domaren honom byta plats med ”någon från det andra laget” och mitt i rättssalen möts de två. 

Enligt Lundberg är han ljuset och Aziz ljusets fiende. Andra skulle säga att det är två snubbar med väldigt olika politiska åsikter.

En annan scen är när Magnus Ranstorp investerar hela sin pondus som terrorforskare i att bevisa att Fatima och Maimuna är extremister. Detta för att de enligt honom polariserar samhällsdebatten.

Sedan får han själv se ett av sina Twitterinlägg projicerat på skärmen. 

Han uppmanar sina följare att läsa en rapport. I rapporten likställs den muslimska slöjan med den nazistiska svastikan. Är detta inlägg polariserande frågar den korrekte advokaten från Folkets Juristbyrå. 

Det bestående intrycket av den långa pjäsen är försvarssidans återkommande uppdelning av muslimer i vanliga och ovanliga.

Extremister utpekades genom att extremisera helt lagliga politiska åsikter. Postkoloniala teorier, forskning om terrorlagtsiftning och inte minst människors egna upplevelser av rasism och islamofobi. 

I högerextrema kretsar har det länge talats om ett kulturkrig. Det har gått från fantasi till verklighet. Från hot till tjänstemannabeslut. Från obskyra pamfletter till kommunal politik i Sölvesborg och Skurup. 

Att den högst uppsatta politikern i Sveriges andra största stad, dessutom en socialdemokrat med stolthet, totalt frångår principen om armlängds avstånd och hotar föreningar i staden om de låter dessa kvinnor tala. 

Det borde vara otänkbart men är en central del av den pjäs vi ser.

Samtidigt i samtiden bränns böcker om judendomen, nazismen och hbtq-frågor utanför Linköpings stadsbibliotek natten till 27 januari.  

Norrköpings stadsmuseum får hålla stängt en dag på grund av turbulens och en upphittad väska med antisemitiskt innehåll. 

Ola Larsmo skriver på Dagens Nyheter om Sverigedemokraternas polisanmälan av utställningen att ”Som kulturpolitiskt utspel passerar det en gräns, där det finns ett före och ett efter. Den gränsen handlar om huruvida man i skattefinansierade, offentliga utställningar kan återge historiskt korrekta fakta när de inte passar ett politiskt parti. För då kallar politikerna in polisen.”

Det kommer för alltid finnas ett före och ett efter även efter censuren av Burka Songs-samtalet.

Många av scenerna från rättegången i Göteborg kommer finnas lagrade i mig för evigt

Ett frikännande var väntat, likaså att rätten skulle komma fram till att Doubakil och Abdullahai är offentliga personer. 

Men påståendet att Hermanssons anklagelser om att de avfärdat anti-terrorinsatser och försvarat terrorister har skälig grund, var mindre väntat.

Det domen bekräftar är att det nästan går att säga vad om helst om en muslim utan några egentliga bevis.  

Många av de muslimer som svartmålas när de engagerar sig politiskt försöker mot alla odds ändå tro att det är rätt att engagera sig. Att de är likvärdiga medborgare. 

Idag har Sveriges muslimer all anledning att ta upp August Strindbergs Liten Katekes för Underklassen och läsa:

Vad är lagar?

Överklassens uppfinning att på, så kallad, laglig väg hålla underklassen under sig.