Johannes Klenell: Minoriteten har bytts ut mot en sverigedemokrat

Armlängds avstånd är temat för årets kulturpolitiska kongress Folk och Kultur i Eskilstuna.

Kulturpolitiken har blivit en het potatis och det märks. Inte minst på grund av Sverigedemokraternas utspel sedan de kommit till makten i ett antal kommuner i landet.

Vi har de senaste åren sett ett antal försök att stoppa offentlig konst eller författarsamtal med HBTQ-inslag på bibliotek och inte minst den kulturpolitiska utvecklingen i Sölvesborgs kommun.

Programpunkterna om frågan är många och välbesökta.

Samtalet ”Går demokrati och en fri kultur att förena”, modererat och kurerat av moderaternas tidigare partisekreterare Per Schlingmann, var en av flaggskeppsprogrampunkterna under evenemanget.

En diskussion om politisk styrning mellan Sverigedemokraternas Aron Emilsson, Handelshögskolans rektor Lars Strannegård och den fria intellektuella Stina Oscarson

Emilsson försvarade partiets politik i Sölvesborg och påstod att Sverigedemokraterna inte alls försökt påverka konstutbudet i kommunen.

Debatt har ersatts med förnumstig samtalsaktivism. Man landar i att alla egentligen är lika dumma trots att vi redan börjat se konsekvenserna av en ny kulturpolitisk ordning i ett antal mindre kommuner

De vill inte alls styra kulturen och är inte på något vis värre än Miljöpartiet som ställer upp krav på representation, enligt Emilsson.

Några timmar senare berättar före detta kulturchefen i Sölvesborg, Sofia Lenninger, under ett annat panelsamtal om hur hon tvingades lämna sin post på grund av Sverigedemokraternas ambition att styra kulturen, inte minst på biblioteken.

Hur man exempelvis försökt testa gränsen för bibliotekslagen för att få igenom sina politiska ambitioner och stoppa inköp av litteratur på barns modersmål.

Men Sverigedemokraterna ser det som att folkviljan ska styra inköpen av kulturutbud och offentliga utsmyckningar. Att det finns en vetenskapligt underbyggd syn på vad som är förskönande.

Som att inte skönhetsbegreppen befinner sig i ständig förändring. Eller som att det skulle gå att mäta något så abstrakt som en folkvilja i annat än oerhört subjektiva mått som lämnar ett enormt utrymme för godtycklig ideologi.

Kanske var det premissen för panelsamtalet som var problemet. Men ingen i panelen verkade egentligen ge Emilsson fel i att Miljöpartiets kulturpolitik skulle skilja sig nämnvärt från Sverigedemokraternas.

Politisk styrning som politisk styrning. Allt är samma sak och lika dåligt. 

Man kan givetvis ha åsikter om den nuvarande regeringens kulturpolitik. Jag har ett antal själv. Men den ena parten i det här målet har i uttalat uppdrag att verka inkluderande, vilket kan vara ganska rimligt när det handlar om skattemedel, och den andra har som uttalad ambition att inskränka och stänga ned kulturyttringar man inte gillar.  

Vi måste kunna tala om att det finns en skillnad här även om delar av ramverket är desamma.

Det finns något lätt världsfrånvänt över hela paneldiskussionen. Mantrat är att den fria konsten måste hitta alternativa försörjningssätt.

Handelshögskolans rektor Lars Strannegård upprepar detta. Så även Stina Oscarson. 

Hur länge sedan det var det egentligen som någon av dem träffade en ordinär kulturarbetare? För är det något kulturskapare är bra på så är det just alternativ finansiering.

Statliga stipendier och skattefinansierade inköp av offentlig konst är trots allt en oerhört marginell, om ens existerande, intäkt i de flesta kulturskapares vardag. 

Politisk styrning som politisk styrning. Allt är samma sak och lika dåligt

I stället är den stora alternativa finansieringskällan att man helt enkelt försörjer sig på något annat än sin konst. Jobbar inom vården, som hantverkare eller inte minst med konstnärlig pedagogisk verksamhet för barn.

Man arbetar dubbelt för sin finansiering helt enkelt. Inte sällan i det offentliga med våra barn och gamla. Men ingenstans i samtalet tas den aspekten upp. 

Jag kommer på mig själv med att tänka att den här panelen är så oerhört talande för vår tid. Det står inte en enda tydligt progressiv röst på scenen. Inte heller någon från den rådande kulturpolitiken.

Representanten för de osynliggjorda minoriteter som sågs som så viktig att, åtminstone pliktskyldigt, ha med i panelsamtalen 2015 har år 2020 ersatts med en sverigedemokrat.

Debatt har ersatts med förnumstig samtalsaktivism. Man landar i att alla egentligen är lika dumma trots att vi redan börjat se konsekvenserna av en ny kulturpolitisk ordning i ett antal mindre kommuner.

Förmodligen är det såhär samtalen kommer fortsätta se ut när de politiska vindarna nu vänt och blåser allt hårdare.

Det är först när jag går ut på mässgolvet och träffar gamla bekanta som i dag arbetar som kulturchefer i småkommuner runt om i landet som jag inser hur utbredd oron inför nyordningen faktiskt är. 

Bland journalister har vi länge hört en oro för om de kommer ha sina jobb kvar vid ett konservativt maktövertagande. Vilka medier som ens kommer fortsätta finnas.

De politiska påtryckningarna mot exempelvis Public Service var påtagliga under hösten och vi har redan sett en farlig utveckling i Sverigedemokraternas föregångsländer som Polen eller Ungern.

Men nu hör jag kulturchefer och bibliotekarier i landsbygdskommuner som frågar sig om de alls kommer kunna fortsätta utföra sina uppdrag efter valet 2022.

Möjligen är det försent. Men det börjar bli dags att ta kulturpolitiken på allvar.