Vad är det som händer?

Hur kunde arbetsmarknaden gå från tydliga spelregler till dagens virrvarr, där hela spelplanen är på väg att knycklas ihop under avregleringar, sms-jobb och oklara anställningsvillkor.

Det är faktiskt inte bara de som har sitt hjärta hos arbetarrörelsen som undrar detta.

Även många arbetsgivare frågar sig vad som hände, för även om arbetsgivarorganisationer knappast hyllar fackliga framgångar har Sveriges företag alltid vunnit på att löner och villkor är nogsamt reglerade.

Lagar och avtal garanterar helt enkelt att före­tagen kan verka under sund konkurrens och arbetsfred.

Tydliga lagar på arbetsmarknaden garanterar att inget företag ska kunna konkurrera ut andra företag med oschyssta medel.

Men in från sidan har det kommit en kraft som slagit ut delar av denna gamla ordning, nämligen nyliberalismen.

Nyliberalismen vill varken ha svaga eller starka regler på arbetsmarknaden. Nyliberaler vill inte ha några regler alls. Utan hämmande avtal och lagstiftning kan företag maximera sina vinster snabbare och tillväxt­takten öka, är tanken.

I globaliseringens tidevarv var det lätt för nyliberalismen att få gehör. Från 1980-talet avreglerades bankväsendet, valutaregleringarna föll och valuta strömmade fritt över gränserna.

Många på vänsterkanten såg, och ser fortfarande, denna nyliberalism som en utstuderat konservativ riktning.

Så är det inte. Den kanske viktigaste ingrediensen i nyliberalismen, att krossa arbetsmarknadens regelverk, har i stället haft svårt att finna acceptans bland konservativa politiker och pragmatiska företagsledare.

De som i stället tog täten i nyliberalismens korståg över Sverige var mittenpartierna.

Centerpartiet gick under Maud Olofsson från att vara ett landsbygdsnära parti, som i många frågor kunnat samarbeta med Socialdemokraterna, till att ansluta sig till en nyliberalism med en stark aversion mot Sveriges arbetare.

Det andra mittenpartiet, Liberalerna, har gått en snarlik väg, om än mer vacklande.

Partiet har rensat ut den legendariske partiledaren Bertil Ohlins socialliberalism men har svårt att visa vad det vill ha i stället.

Även Miljöpartiet är ett parti med tydliga ny­liberala influenser, med en vurm för avregleringar och ett markant ointresse för fördelnings- och klassfrågor.

Länge gynnades nyliberalismens framfart av en tafatt hållning från Socialdemokraterna när avregleringar först kom på tal.

Ändå är det överraskande hur lätt partier som Centern och MP i dag kommer undan med att klistra den förödelse nyliberalismen har skapat på Socialdemokraterna.

Det kaos partierna ondgör sig över, till exempel MP:s tidigare språkrör Gustaf Fridolin i en debattartikel på Arbetet Kultur, beskriver en verklighet som främst baseras på Miljöpartiets egen politik – inte på Socialdemokraternas.

Det var Miljöpartiet tillsammans med Alliansen som drev igenom den lönedumpande – och för många utländska arbetare förödande – lagen om arbetskraftsinvandring.

Det var också Miljöpartiet som 2015 drev igenom avregleringen av samordningsnumren som sedan dess har kunnat användas för import av svart arbetskraft och penningtvätt.

Miljöpartiet har också liksom Centern varit drivande för att utvidga rut- och rot-bidragen som innebär en massiv kapitalöverföring från låg- till höginkomsttagare.

Varken mittenpartierna eller MP har dock lyckats dra några större växlar på sin politik. Inget av partierna lyfter i opinionsundersökningarna.

Det parti som främst dragit nytta av den nyliberala eran är Sverigedemokraterna som kunnat ompaketera olusten till rasistisk högerpolitik. 

Det här leder, som Arbetets ledarsida flera gånger skrivit, till att Socialdemokraterna ännu tydligare måste driva en politik för välfärd och framför allt för att försvara klara regler på arbets­marknaden.

Men de måste också var tydliga med vad som inte är deras politik.

Nyliberalism kan aldrig bli en verksam politik vare sig för att skapa det goda arbetet eller för att nå god tillväxt och livskvalitet i Sverige.