Kriget mot våra inre svin

ESSÄ. År 1934 flyr den vänsterintellektuelle Karl Polanyi från Öster­rike. Nazismen växer i styrka. Våldet sprider sig in i människors vardag. Med stor förtvivlan lämnar han fru och barn efter sig.

I landsflykt formulerar Polanyi tankarna om ”ekonomins inbäddning” som påverkat generationer av tänkare på vänsterkanten. Bara när ekonomin integreras med demokrati, normer och kultur kan ett samhälle hålla samman.

Karl Polanyi var framförallt en folkbildare med stark övertygelse om att arbetarklassens väg till politisk makt går genom bildning och ökad insikt om gemenskaper. På vanlig svenska: att rusta vanligt folk för svåra samtal kring kaffemaskinen.

Svenska fack insåg tidigt betydelsen av folkbildning. Demokratins viktigaste självförsvar utgörs av människor som praktiserar demokrati. Makten vinner vi tillsammans. 

Sedan riksdagsvalet 2010 har Sverige gradvis blivit mörkare och i december 2019 gjorde opinions­mätningar Sverigedemokraterna till största parti. Till detta kommer det nyliberalt präglade (och politiskt förvirrande) januariavtalet.

Därför är demokratin arbetarklassens viktigaste seger – och eliternas största eftergift

Facket och den liberala vänstern befinner sig i dag i ett tvåfrontskrig.

På ena motståndarsidan finns högerpopulismen med Sverigedemokraterna. Mörkret påminner om 1930-talet.

Likheterna mellan Sverige­demokraterna och fascismen är många. Men det finns samtidigt viktiga skillnader. Tyvärr är skillnaderna inte lugnande.

På andra sidan finns en långt gången nyliberal marknadsfundamentalism – en auktoritär liberalism om man så vill. Kampen förs mot ekonomiskt liberala teknokrater som vill begränsa demokratins och den politiska liberalismens verkan.

Vid flera tillfällen under senare år har nyliberalismen varit uträknad. Men föreställningen om marknaden som människans mål är seg­livad.

Till skillnad från fascister förklarar Sverige­demokraterna inte krig mot demokratin. Vår tids populister – Orbán, Trump, Erdogan, Putin, Le Pen, Åkesson med flera – har tvärtom lärt sig att samexistera med den.

Populisterna har förstått att tömma demokratin på dess grundläggande förutsättningar.

Utan rättsstat, opposition eller reell yttrande- och föreningsrätt kan oliktänkande hållas kort. Inte sällan riktas udden just mot fria organisationer och institutioner – särskilt fackföreningar och medier.

Hur kampen mot Sverigedemokrater och ny­liberaler ska föras debatteras intensivt. I kampen mot populismen finns flera återvändsgränder.

Det handlar om att överrösta högerpopulismens – och nyliberalernas – sirensånger. Eller mer konkret: att åskådliggöra ett bättre alternativ

Den politiskt liberala vänstern får inte lockas att:

• Bli mer teknokratisk, där ekonomin görs än mer oåtkomlig för politik och demokrati. Vi får inte ta över nyliberalismens auktoritära sidor.

• Ta över populismens manér eller starka nationalism. Populister kommer alltid att vara bättre populister!

• Ge upp nationalstaten som arena för politisk förändring. Fri migration eller rättigheter utan förpliktelser är inte en väg framåt. 

Vår tids motsättningar handlar om samhällets inbäddning. Hur stor verkan ska marknadskrafterna tillåtas ha i människors liv? Ska människor behöva sova med mobilen under kudden av rädsla för att missa ett jobb?

Hur ska samhället styras? Genom demokrati eller detaljerade regler om marknad och offentlig upphandling?

I tyska riksdagen 1932, några månader innan nazisternas maktövertagande, gav socialdemokraten Kurt Schumacher en kärnfull bild av nazismen: ”All nationalsocialistisk agitation handlar om att appellera till människors inre svin”.

Svenska fack insåg tidigt betydelsen av folkbildning. Demokratins viktigaste självförsvar utgörs av människor som praktiserar demokrati. Makten vinner vi tillsammans

På samma sätt tycks det vara i dag. Kampen står mot krafter som vill mobilisera det sämsta hos oss. Krafter som vill förlösa våra ”sämsta-jag”.

Vi ser det på Facebook och andra sociala medier. Att splittra är enkelt. Och allt fler politiker hämtar näring ur människans mörka sidor.

Men i politiken finns även vårt rationella jag – våra ”bästa-jag”. Återhållsamhetens och förlikningens röst. Demokratins och samförståndets röst.

Även våra ”bästa-jag” har en politisk hem­ort – och det är inte hos Sverigedemokraterna.

Det är kampen mellan våra ”bästa-jag” och ”sämsta-jag” som avgör framtiden. Folkbildning utgör – nu, precis som på 1930-talet – demokratins effektivaste självförsvar.

Det handlar om att överrösta högerpopulismens – och nyliberalernas – sirensånger. Eller mer konkret: att åskådliggöra ett bättre alternativ.

Att vara fackligt aktiv i dag ställer höga krav. Vi befinner oss i en förvirrad tid. Samtidens politiska motsättningar – eller samverkan, som i V, KD och M:s krav på mer pengar till kommunerna – är inte alltid enkla att genomskåda.

Sociala medier, teknisk utveckling, internationalisering och mycket annat bidrar till ett högt uppskruvat tempo i samhällsdebatten.

Karl Polanyi konstaterade att det inte räcker med ekonomisk jämlikhet för att ”bädda in” samhället.

Det krävs även social och politisk jämlikhet – vilket förutsätter demokrati.

Därför är demokratin arbetarklassens viktigaste seger – och eliternas största eftergift.

En bättre deal kommer vi aldrig att få. Den är värd att stå upp för. 

Claes- Mikael Ståhl är jurist på LO, författare av boken Samhällsuppdraget.