Johannes Klenell: Årets svensk är Jens Ganmans svans

Nätsatirikern, outsidern och aktivisten Jens Ganman har tilldelats utnämningen Årets svensk av magasinet Fokus. Konsekvensen blev den förväntade.

Rasister är upprörda över att rasism påtalas. De som inte gillar Ganman jobbar på med att hitta belägg för samma rasism. Den gamle rävjägaren Johan Hakelius, som inledde förra veckan starkt med att förklara punk, gör sig till folkets representant mot eliten.

Ganman själv försöker samtidigt, precis som alla andra av nätets narcissister – exempelvis Wallin, Sanandaji, Lamotte eller Bali – låtsas som att han inte är fullt medveten om vad en nätsvans är. Eller hur man använder den.

En återkommande talepunkt bland landets influenceraktivister är att man inte kan ta ansvar för sina följares reaktioner eller vilka vredeskänslor man eldar på. Ändå fortsätter man.

För fyra år sedan skrev jag romanen Det fria ordet. Då hade jag själv arbetat med satir både i print och på nätet i bortemot ett decennium, men på vänsterkanten.

Att arbeta med humor handlar om att testa gränser. Att vara bekväm i det obekväma. De flesta av oss som gjort det tycker också att det är viktigt att taket är högt och att yttrandefriheten är absolut. På så vis känner jag ett släktskap med de flesta provokatörer på hela höger-vänster-skalan

Han har, i likhet med Joakim Lamotte, en publik som drar i en extrem riktning. Det gör att han verkar i en tydligt politiskt främlingsfientlig kontext

Men jag hade också sett en tydlig tendens över åren när det kom till den politiska satiren. Just i relationen avsändare-mottagare. Ju mer vi drog slagkraftiga skämt om Alliansen, desto mer följare fick vi. Ju mer följare, desto mer bekräftelse. Ju mer bekräftelse desto större hunger efter mer.

Så man öser på. Ger sin publik det den vill ha. Sår samma budskap om och om igen. Skördar gillaklick, patreons och följare. Odlar peppen. Låter storhetsvansinnet eskalera parallellt med att nyanserna försvinner.

En av romangestalterna i min bok, huvudpersonens bäste vän Einar Skog, var en arketyp jag upplevde blev allt mer frekvent i det offentliga rummet. Begåvad, rolig, provocerande antiauktoritär och fullständigt självupptagen.

Han börjar resan som provokatör i en progressiv miljö, älskad av alla. Tills han går över en gräns och överges av sin publik. Men de tomma stolarna fylls snabbt av andra åskådare. En ny publik som är, om inte mer än de förra, beredda att ge honom bekräftelsen han söker så länge som han erbjuder det budskap de vill ha.

Och de vill ha mer av det som gjorde honom till en paria från första början. Han radikaliseras, fången i ett inre bottenlöst svart hål av bekräftelsetörst.

Det här var inte en personlighetstyp jag kände mig främmande inför. Tvärtom var det någon jag kände att jag hade alla förutsättningar att bli, eller kanske till och med blivit. 

Frågan har flera gånger lyfts vad som är så roligt med Jens Ganmans kreationer. Mestadels cirkeldiagram och skärmdumpar. Jag tror att man i så fall missförstått hur rätt många människor förhåller sig till satir. Särskilt den på nätet.

För de flesta, både till vänster och höger, handlar satir mer om att man håller med och mindre om speciellt mycket komisk timing.

Det är inte hantverkets kvalitet som räknas så mycket som genomslaget. Det är verket, ditt uppehälle och din status.

Konsten däremot. Den blir lidande när intresset för det mellanmänskliga ersätts med svartvita budskap som stryker din publik medhårs.

Är du någorlunda självmedveten så kommer en liten inre röst alltid påminna dig om att du egentligen inte är en inopportun antielitist utan en publikfriande konformist.

Åtminstone halva Ganmans konstnärsskap handlar om illusionen av att PK-eliten provoceras av honom. Därför upprepar han om och om igen att så är fallet. 

I en debatt med SVT:s Jan Helin återkommer han till hur modigt det är av Helin att våga debattera med honom. Oklart varför det skulle vara så modigt. Det definieras liksom aldrig.

Jag har själv debatterat med Ganman. Han verkar, precis som Einar, vara en rätt klipsk kille som verkligen älskar att höra sin egen röst. Har aldrig pratat i radio med en människa som avbryter andra så ofta. Även där upprepades budskapet hur modigt det var att han fick komma till tals – av honom själv.

I självaste Expressen Kultur berättar provokatören återigen om sitt utanförskap i relation till den svenska kultureliten och jämför sig med Kaspar Hauser – min kompis fick googla vem det var för att förstå liknelsen. 

Uppburna kulturfester, utrymme i Expressen, medverkan i P1, debatter med SVT-chefer, återkommande inslag i SVT:s satirprogram Svenska Nyheter, prisad som årets svensk. Jag vet inte, men som del av den kulturelit Ganman kritiserar så skulle jag säga att han verkar ha ett betydligt mer fullspäckat schema i min värld än jag själv.

Han är den sortens provokatör som i stort sett inleder varje mening med att säga ”nu kommer du bli jätteprovocerad” och sen blir man inte det. 

Att arbeta med humor handlar om att testa gränser. Att vara bekväm i det obekväma. De flesta av oss som gjort det tycker också att det är viktigt att taket är högt och att yttrandefriheten är absolut

Men de som håller med honom kommer givetvis uppleva att det är vad som just hänt.

Det enda som är viktigt i affärsmodellen.

Så kommer vi till frågan om Jens Ganmans eventuella rasism som debatterats i dagarna. Jag skulle säga att så inte nödvändigtvis är fallet. Många av de provokatörer och samtalsaktivister som radikaliseras börjar inte alls där.

Flera av dem skulle jag säga är mindre vardagsrasister ansikte mot ansikte än många i den progressiva vänstern. 

Men den relevanta frågan här är kanske inte vem man är utan vad man gör.

Han har, i likhet med Joakim Lamotte, en publik som drar i en extrem riktning. Det gör att han verkar i en tydligt politiskt främlingsfientlig kontext. Och om verk, konstnär och publik blivit till en och samma sak. Nå, då kan man räkna ut själv var det barkar.

Det är inte konstigt att inga nätaktivister någonsin vill hållas ansvariga för sin publiks agerande. För så fort de gör det bryts kretsloppet som är hela uppehället – inte bara för deras ekonomi utan också självbilden som ensamma rebeller utan syfte i ständig kamp mot eliten.

Om de erkänner att det är något fel på publiken så kommer den resa sig och gå. 

Och då finns inget kvar, förutom ett enormt själsligt hål.

Denna publik har lyckats skrika så högt att Johan Hakelius nu tror att de är en majoritet av befolkningen som höjer sin röst. 

Det är ganska givet att det snarare är Ganmans svans som blivit årets svensk 2020 än hans cirkeldiagram. Den framgångsrika provokatören blev på så vis tidningen Fokus.

Ganman reduceras till ett slagträ i tidskriftens egen jakt på bekräftelse.

På något plan är det ju lite förminskande för precis alla inblandade.