Försörjningsstödet som varit samhällets yttersta skyddsnät har nu blivit ett populistisk tillhygge i en alltmer verklighetsfrånvänd debatt.

Högern har länge hackat på dem som råkar befinna sig vid samhällets sista utpost.

Senast i höstas gick Moderaterna ut med en lista på försämringar för socialbidragstagare för ”att rädda landet från ekonomisk kris”, i ett förklätt syfte att avhjälpa utanförskap. De insisterar även sedan en tid på motkrav som att tvångsjobba för försörjningsstöd. 

Sjukt men inte särskilt förvånande från ett konservativt, elitistiskt parti.

Nu har dock denna hårdhet mot socialbidragstagare även tagits över av Socialdemokraterna.

Nyheten om ”obligatorisk språkplikt för rätt till försörjningsstöd” presenterades av socialminister Lena Hallengren i mellandagarna.

Inte bara retoriken om hårda tag har alltså tagits över från högern i den här frågan. Nu vill även S se en motprestation vid försörjningsstöd.

Frågan är dock varför Socialdemokraterna vill se en politik som så tydligt fokuserar på individers istället för samhällets ansvar?

Och varför urskiljs här utlandsfödda såsom problematiska efter att ha varit motståndare till SD:s retoriska grepp gällande just detta?

Bland det mest allvarliga med Hallengrens satsning är att det är ett bevis för hur fel det blir när populistiska högerfrågor vandrar vänsterut.

För vad händer när den socialdemokratiska synen på samhällets skyldighet gentemot individen sakta suddas ut?

Det spelar ingen roll att en socialdemokratisk minister säger sig göra detta av välvilja.

Att öppna upp för villkorat stöd genom motprestationer kan mycket väl leda till en normalisering där exempelvis sjukpenning endast ges vid rätt form av motprestation. 

En sådan förskjutning är riktigt obehaglig.

Inget talar heller för att Hallengrens satsning kommer lyckas. Faktum är att det varken finns belägg eller fog för att så tydligt använda försörjningsstödet som det populistiska tillhygge det blivit. 

Det finns enligt Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) ingen anledning att blåsa upp försörjningsstödet som den ekonomiska belastning som många i debatten menar att det är. Endast omkring en procent av kommunernas budgetar går hit.

Inte heller finns enligt SKR anledning att demonisera försörjningsstödet till nyanlända.

Tiden för nyanlända att komma i arbete har nämligen under andra halvan av 2010-talet halverats, och på många håll går det ännu snabbare. Stödet är oftast inte en integrationsfälla utan utbetalas i de flesta fallen endast tillfälligt.

Däremot finns det andra hinder till att svenskakunskaper och integration inte går så snabbt som det skulle kunna gå. 

Och det är här Lena Hallengren borde sätta sitt fokus, hur systemiska förändringar kan drivas utan att skuldbelägga utsatta grupper eller lägga ansvaret på vissa individer.

För visst borde Socialdemokratiska ministrar fokusera på hur problem bör lösas enligt klassisk socialdemokratisk modell?

Att SFI-undervisningen i många delar av landet inte håller tillräcklig kvalitet som bland andra påtalas av Skolinspektionen är knappast de nyanländas fel. Att förbättra resultaten om undervisningen är otillräcklig kan inte heller vara deras ansvar. 

Politiker ska ställa krav och kraven bör vara höga. Men kraven och förväntningarna på motprestationerna ska ställas mot rätt instanser i samhället.

I alla fall om man förväntar sig några resultat. 

Att i stället kräva mer effektiv integration genom en bättre fungerande SFI-undervisning är både riktig socialdemokratisk politik och något som faktiskt ger effekt.

Att gå ut och kräva snedriktade motprestationer av de mest utsatta i samhällets – det är bara populism.