”Behöver vi manliga feminister?”

KULTURDEBATT. Häromdagen skrev debattören och föreläsaren Nina Rung ett instagraminlägg om hur män är viktiga i den feministiska kampen, bland annat för att de kan stå längst fram och lyfta feministiska frågor utan att få motta samma hat som kvinnor.

Inlägget utlöste en debatt på sociala medier om manliga feminister som är drivande i feministiska frågor och projekt.

Den feministiska sajten Gardet gick in i debatten från helt motsatta åsiktssidan.

I artikeln skriver Cissi Wallin och Mikaela Marakovic om kvinnoseparatistisk kamp och mansfria forum: ”Plötsligt pratas det om vikten av ständig inkludering, att alltid tänka så kallat intersektionellt. Och att därmed också inte diskriminera de som alltid eller delvis identifierar sig som män, från några som helst feministiska sammanhang. Vi radikalfeminister ser vår rörelse trampas ner av ängsliga karriärister som maniskt ropar ”alla ska få vara med!”, som att vi driver ett nöjesfält, inte en kamp på liv och död. ”

Med jämna mellanrum brukar diskussionen om mäns roll i den feministiska rörelsen återkomma. Frågan kan utifrån sett verka snäv och engagera enbart ett fåtal ”manshatare”.

I själva verket är det en av feminismens stora ideologiska frågor som knyter an till dess olika historiska strömningar och hur den kommer utvecklas i framtiden.

För vissa är frågan om manliga feminister mycket enkel: Män har inget i den feministiska rörelsen att göra förutom att vara ”allierade” (vilket betyder ungefär att nicka med i det kvinnliga feminister säger) men i övrigt vara tysta och lämna plats för kvinnors röster.

Sen finns det de – och hit räknar jag mig själv – som tycker att frågan är lite mer komplex än så. Jag ska förklara varför.

Män gynnas definitivt av att leva i ett patriarkalt samhälle. Men de strikta traditionella könsroller och myter om kvinnlig och manlig sexualitet som kännetecknar patriarkatet begränsar också mäns handlingsutrymme.

Men en feminism som vill hålla sig relevant som politisk kraft bör vara oerhört aktsam med att utestänga olika perspektiv och erfarenheter

Det är en av anledningarna till att jag kan se behovet av män i den feministiska kampen.

Inte i frågor som aborträtt eller mäns våld mot kvinnor där kvinnliga feminister med stor möda karvat ett utrymme för kvinnors röster att äntligen höras. Men det finns feministiska frågor där jag kan se att mäns röster behövs.

Till skillnad från de som förespråkar kvinnoseparatistisk feminism ser jag nämligen inte hur jag, en 42-årig kvinna, skulle synliggöra hur machoidealet drabbar pojkar bättre än pojkar själva kan.

Trots dessa betänkligheter är jag ändå förstående för de som anser att män inte ska vara drivande i den feministiska kampen.

Framförallt förstår jag de som är misstänksamma mot män som gör karriär eller tjänar pengar på feministiska frågor. Å andra sidan är det värt att vara extremt misstänksam mot alla som gör karriär eller tjänar pengar på feministiska frågor.

Så, finns det några andra problem med kvinnoseparatism inom den feministiska rörelsen? Ett jag ser är att vissa av de som förespråkar separatism inte alltid slutar vid män.

Det verkar helt enkelt som att utestängningar av en grupp ibland även öppnar dörren för utestängningar av fler.

Om kvinnoseparatism ska ha den verkan som separatism-förespråkarna vill – det vill säga att den feministiska kampen ska baseras på kvinnors perspektiv och erfarenheter –  krävs det att de som är separatism-förespråkare tycker att alla kvinnor inom den feministiska kampen ska höras. 

Tyvärr finns det tendenser i dagens feministiska debatt att inte vilja diskutera vissa frågor med varandra utan i stället avfärda meningsmotståndare med epitet som ”antifeminister” och ”daddy’s girls” enbart för att de inte delar deras åsikter.

Under åren har jag sett diskussioner där kvinnliga feminister vägrar diskutera exempelvis porrförbud.

I stället avfärdar de sina meningsmotståndare som sexister och kvinnohatare, bara för att de ifrågasätter huruvida reaktionära metoder (som förbud och censur) verkligen leder till mindre kvinnoförtryckande samhällen. Om samma personer sedan argumenterar för kvinnoseparatism för att främja kvinnors röster är det svårt att inte bli skeptisk.

Män gynnas definitivt av att leva i ett patriarkalt samhälle. Men de strikta traditionella könsroller och myter om kvinnlig och manlig sexualitet som kännetecknar patriarkatet begränsar också mäns handlingsutrymme

Vad man än tycker om kvinnoseparatism så kan man inte främja kvinnors röster inom den feministiska kampen om man samtidigt försöker skapa en ”enad kvinnokamp” där bara vissa kvinnors åsikter ingår, i allt från könskvotering av bolagsstyrelser till uthängningar av anklagade våldtäktsmän på sociala medier.

Och huruvida de verkligen är bra feministiska strategier.

Om den feministiska rörelsen historiskt strävat efter en ”enad” feminism och anklagat alla som inte håller med för att ”splittra den feministiska kampen”, skulle feminismen idag enbart varit en intresseklubb för vita, heterosexuella, ciskönade medleklasskvinnor. Mer än vi är, alltså.

Jag tror på att kvinnor ska vara drivande i feminismen. Men en feminism som vill hålla sig relevant som politisk kraft bör vara oerhört aktsam med att utestänga olika perspektiv och erfarenheter. 

En feministisk rörelse som vill ge plats åt kvinnors röster behöver vara en rörelse där man inte bara tillåter en mångfald av idéer och erfarenheter, utan också ser dem som en tillgång. Det är en mycket viktigare fråga att bevaka än hur vi ser till att se till att män inte ”tar för mycket plats”.

En feminism som exkluderar röster utanför normen man anser för ”kampen” på fel sätt eller ”splittrar” rörelsen i olika åsikter – den slutar vara en politisk rörelse och blir till en politisk sekt.