”Bilden av las-förhandlingar stämmer inte”

De senaste veckorna har diskussionen och medierapporteringen kring förhandlingarna om trygghet och omställning varit minst sagt livlig. Vi vill nu ge vår bild av händelseförloppet.

Bakgrunden till förhandlingarna är välkänd. Under decennier har arbetsmarknaden i många avseenden blivit alltmer otrygg.

Visstidsanställningar, ofrivilliga deltider och utnyttjande av bemanningsanställda har brett ut sig.

Otyg som sms-anställningar och jobbkontrakt som bara garanterar några få timmars arbete varje månad har fått fäste.

Möjligheterna för arbetstagare att kontinuerligt utvecklas för att möta nya och föränderliga krav på kunskap och kompetens har lyst med sin frånvaro.

Vi är alla eniga om att förhandlingarna ska förbättra, inte försämra, villkoren för våra medlemmar och öka tryggheten för anställda på hela arbetsmarknaden

För att öka tryggheten och göra arbetsmarknaden mer jämlik behöver den utvecklingen vändas. Det är alla LOs medlemsförbund överens om.

Processen som ledde fram till att LO skulle förhandla med arbetsgivarna om de här frågorna tog sin början i samband med LO-kongressen i juni 2016.

Då fattades beslut om att verka för ökad anställningstrygghet via både lagstiftning och förhandling med arbetsgivarna.

Det resulterade sedan i ett beslut om att i oktober samma år utreda förutsättningarna för att begära förhandlingar med Svenskt Näringsliv angående trygghet och omställningsfrågor.

Utredningen genomfördes av LO-kansliet och avrapporterades till LOs styrelse i augusti 2017. 

I november 2017 presenterade en enig LO-styrelse en förhandlingsframställan med områden som vi gemensamt vill förhandla om. Den handlar om tryggare jobb, rätt till kompetensutveckling, förbättrad omställning och stärkt arbetslöshetsförsäkring.

En månad senare svarade arbetsgivarna att de var beredda att förhandla samt vilka punkter som var viktiga för dem. Redan då framgick det tydligt att arbetsgivarna bland annat vill förändra saklig grund som skäl till uppsägning.

Hela LO-styrelsen har alltså sedan 2017 haft vetskap om att arbetsgivarna självklart går in i förhandlingarna med en vilja att försämra arbetsrätten, men lika självklart är det att vi kommer att gå in för att stärka och försvara den.

Under 2018 genomfördes ett 20-tal konferenser ute i landet med hundratals LO-aktiva som diskuterade vad vi menar med trygghet och omställning, vad arbetsgivarna vill och vilken ingång vi ska ha i förhandlingarna.

Men från och med sommaren 2018 stannade arbetet av, inte minst för att mycket fokus hamnade på valet och dess efterdyningar. Och till slut kom Januariavtalet.

Det förändrade ingenting i sak – våra motiv till att förhandla för att öka tryggheten och omställningsmöjligheterna kvarstod – men ingen kan förneka att det påverkade maktbalansen och processen.

Avtalet sätter också hård tidspress på de kommande förhandlingarna.

PTK anslöt och samtalen fortsatte under våren. Inför sommaren beslutade LO-styrelsen att tillsätta två nya arbetsgrupper, samt direktiv till dessa.

Arbetsgrupperna skulle lämna rapport i november, och samtidigt skulle en avsiktsförklaring läggas fram där det skulle framgå vilka frågor som finns på bordet.

Vi är alla eniga om att förhandlingarna ska förbättra, inte försämra, villkoren för våra medlemmar och öka tryggheten för anställda på hela arbetsmarknaden

Detta för att förbunden inte skulle ta med de frågorna i sina egna avtalsförhandlingar, utan lämna dem till de gemensamma förhandlingarna som ska inledas efter sommaren 2020.

När dessa rapporter kom till LO-styrelsen brakade diskussionen loss. 

I medias rapportering om förhandlingarna och det faktum att ett antal förbund valt att hoppa av har det framkommit både kritik och påståenden som vi inte håller med om.

För det första har det i rapporteringen hävdats att LO skulle ha gått med på förändringar av saklig grund som skäl till uppsägning. Det stämmer inte.

Arbetsgivarna har drivit det kravet sedan de accepterade att gå in i förhandlingarna 2017. Detta är något som alla förbund har varit väl medvetna om, men det är inget som LO eller något av förbunden har gått med på.

För det andra så har det framstått som att LO har gått med på Svenskt Näringslivs förslag på avsiktsförklaring, det vill säga det dokument som beskriver vilka frågor som ligger på bordet när förhandlingarna ska återupptas nästa år.

Det stämmer inte heller. Arbetsgivarnas förslag (som vi inte höll med om) kom till LO den 2 december. Den 5 december lämnade fem förbund besked om att de lämnar förhandlingarna.

Hela LO-styrelsen har alltså sedan 2017 haft vetskap om att arbetsgivarna självklart går in i förhandlingarna med en vilja att försämra arbetsrätten, men lika självklart är det att vi kommer att gå in för att stärka och försvara den

Sedan dess har samtalen fortsatt och nu i dag har en gemensam avsiktsförklaring presenterats, som godkändes av LO-styrelsen den 16 december.

I den kan nu var och en läsa vilka områden LO, PTK och Svenskt Näringsliv har för avsikt att förhandla om.

Vi är för tillfället åtta förbund som går vidare och vill förhandla. Men inget skulle göra oss gladare än om fler LO-förbund, allra helst alla, återigen ansluter till förhandlingarna.

Vi har hela tiden vetat att arbetsgivarnas intentioner och intressen till stor del skiljer sig från våra. Vi vill ha mer makt över våra arbetsförhållanden, men det vill arbetsgivarna också.

Att vi har olika ingångsvärden brukar dock aldrig hindra oss från att förhandla.

Ingen fråga är slutförhandlad. Det är med den insikten vi går vidare med arbetet.

Vi är alla eniga om att förhandlingarna ska förbättra, inte försämra, villkoren för våra medlemmar och öka tryggheten för anställda på hela arbetsmarknaden.

Som alltid är vi starkast när vi går tillsammans.