Vita plastsäckar, sladdar och en stor röd metallvagn full av kartong och bråte.

Att det pågick en renovering av flerbostadshuset i Uppsala var tydligt redan i trapphuset. Att renoveringen var livsfarlig syntes inte.

Det fanns ingen varningsskylt om asbest, varken i entrédörren eller i lägenheten.

Det saknades tillräckliga slussar till området där saneringen pågick och dammiga verktyg låg framme. Andningsskydd, som dessutom var felaktigt utformade, förvarades tillsammans med stövlar som var dammiga av asbest.

Det som mötte Arbetsmiljöverkets inspektörer på inspektionen i slutet av februari ledde till ett omedelbart förbud mot fortsatt arbete.

Att myndigheten upptäcker brister vid asbestsaneringar är inte ovanligt, enligt Cristiano Bassi, en av inspektörerna. Men just den här inspektionen skulle få en oväntad vändning. 

Han och hans kollegor blev själva utsatta för asbesten. De kom alldeles för nära en av dem som jobbade med saneringen.

– Han hade inte tvättat sig. Det fanns inte något rinnande vatten i slusskammaren. Han hade händerna och skorna fulla av damm. 

Asbest sågs länge som mirakelmaterialet. Väderbeständigt, brandtåligt och lätt att hantera. Underhållsfritt, billigt och extremt hållbart.

Dess förädlade form, eternitplattan, döptes av sin upphovsman, österrikaren Ludwig Hatschek, efter latinets ”aeternitas”, evighet.

Redan i slutet av 1930-talet kom de första varningssignalerna. Den internationella arbetsorganisationen ILO larmade om att arbete med asbest kunde öka risken för cancer.

Men det var först på 1970-talet som vidden av katastrofen stod klar. 

En av nyckelpersonerna var Rolf Ählberg, som då var arbetsmiljöombudsman på Metall. För Arbetet avslöjar han att han var en av dem som låg bakom det stora asbestlarmet 1975. 

Det året blev han kontaktad av läkaren Anders Englund, nyligen anställd som medicinsk rådgivare på LO, som hade hittat åtta fall av den ovanliga och extremt dödliga cancerformen malignt mesoteliom.

– Då visste jag inte hur farligt det var, men han öppnade ögonen för mig.

Rolf Ählberg gick in i Metalls medlemsregister och kunde konstatera att alla som drabbats var anställda på Bofors-Nohab i Trollhättan.

– Då gick vi direkt ut med ett nationellt larm, asbest kunde ju finnas överallt inom metallindustrin, säger Rolf Ählberg.

Nu fanns alltså ett obestridligt samband mellan asbest och dödlig cancer. 1982 infördes ett totalförbud.

Trots förbudet är faran långt ifrån över. Att materialet under lång tid använts kommersiellt gör att problemet finns kvar.

Hälften av det så kallade miljonprogrammets lägenheter är ännu inte renoverade. Där finns stora mängder asbest.

– I framför allt storstadsområdena är det sådana renoveringar och rivningar som nu sätter igång, säger Sauli Ahokas, inspektör på Arbetsmiljöverket i Region Väst.

Det är just under renovering eller rivning som de mikroskopiska cancerframkallande fibrerna frigörs.

De svävar i luften under lång tid och tar sig ned i lungorna vid inandning. Även små mängder och kort exponering kan leda till döden.

Att asbest är livsfarligt är ingen överdrift.

Men det system som byggts upp för att minimera faran har allvarliga brister:

1. Brister vid sanering – och för många skägg

Antalet asbestsaneringar ökar. Fastigheten i Uppsala var en av drygt 22 000 anmälningar om rivning av asbest som kom in till Arbetsmiljöverket under årets första tio månader.

Det är den högsta siffran någonsin och 2 500 fler än under samma period förra året.

Reglerna för sanering är hårda när det exempelvis gäller skyddskläder, luftslussar och andningsskydd. Men det regelverket följs långt ifrån alltid. I år har Arbetet hittat cirka 50 tillbudsanmälningar om asbest hos Arbetsmiljöverket. 

Några exempel:

• Byggnadsarbetare kommer till en lägenhet där rivning redan påbörjats och upptäcker att asbest ligger öppet i lokalerna.

• På en annan arbetsplats ska sanering redan ha genomförts. Ändå upptäcks asbest i efterhand.

• Själva saneringen går fel på ett bygge, när det visar sig att området med asbest inte har plastats in tillräckligt. 

Ulf Kvarnström, Byggnads representant i Byggindustrins Centrala Arbetsmiljöråd (BCA), tycker att bristerna är anmärkningsvärda:

– Företag sparar pengar på att inte göra analyser eller så skiter de i att sanera ordentligt efteråt. Vi har sett exempel på hur stora tussar av asbestbolster ligger kvar på golven efter sanering.

Han vill se mycket tuffare konsekvenser för dem som fuskar.

– Det är för klena straff för detta, som ju kostar människoliv. De här företagen borde få näringsförbud. 

Arbetsmiljöforskaren Ann-Beth Antonsson har nyligen undersökt fall av mesoteliom där de drabbade exponerats efter asbestförbudet.

Studien visar att exponeringen i stor utsträckning beror på att Arbetsmiljöverkets regler inte har följts.

– Reglerna finns där, det handlar om att se till att de följs och att göra upphandlingar med kunskap. Man måste få det att fungera i praktiken på varje enskild arbetsplats, säger hon.

Att det inte fungerar i dag beror på allt från dåliga luftslussar till felaktig hantering av skyddskläder. 

Arbetsmiljöinspektören Sauli Ahokas berättar om en något överraskande förklaring till exponering:

– Den i särklass vanligaste bristen är orakade sanerare. Det är väldigt populärt i byggbranschen att ha skägg, och de andningsskydd man använder kräver att man är slätrakad för att få skyddseffekten. 

Vid lägenhetsrenoveringen i Uppsala var just skäggiga sanerare och felaktiga ansiktsskydd en av bristerna.

– Det ska inte ha sagts någonting på utbildningen om ansiktsskydd. Vi kan inte veta om det är sant eller inte. Vi har tyvärr inget lagstöd för att inspektera utbildare, konstaterar Cristiano Bassi.

2. Arbetsmiljöverket kontrollerar inte utbildare

I ett grått och anonymt industriområde i Kareby, strax norr om Kungälv, råder febril aktivitet. Sanerare från Veolia utbildas i asbestsanering av Addsafe, som är ett certifierat utbildningsföretag.

Tre blåaktiga genomskinliga plasttält står upp-radade på golvet, saneringszoner enligt utbildaren Jerry Cederholm.

Koncentrationsnivån är hög, det är mycket som kan gå fel. Saneraren Marcus Andresen berättar att en person i hans närhet som arbetade med asbest fick asbestos, en sjukdom som innebär att lungvävnaden ombildas till ärrvävnad. 

För att få Arbetsmiljöverkets tillstånd att sanera asbest krävs en särskild utbildning. Men hur lång denna utbildning är, eller att den verkligen innehåller det som Arbetsmiljöverket kräver, finns det ingen som kontrollerar.

Sedan 2008 certifierar Byggnadsindustrins Yrkesnämnd (BYN), som är ett samarbete mellan fack och arbetsgivare, saneringsutbildare som de anser håller måttet. 

Färre går godkänd utbildning

Antal personer som har utbildat sig i asbest­sanering hos en utbildnings­givare godkänd av Byggnadsindustrins Yrkesnämnd (BYN), 2015–2019. 

I dagsläget finns det 21 företag godkända av BYN. Men nu är det stopp.

– Vi har försökt få till hårdare tag sedan 2016. Vi certifierar inga fler och om Arbetsmiljöverket inte går med på högre krav kommer vi att backa från hela hanteringen, säger Carina Sköld, handläggare på BYN.

Av deras statistik framgår att antalet personer som gått en certifierad asbestutbildning minskat kraftigt från 2017, samtidigt som antalet anmälda saneringar alltså ökar.

Carina Sköld har märkt att sanerarna själva börjar reagera på de undermåliga utbildningarna.

– En person kom till oss med ett intyg att han gått en kurs på fyra dagar och sade att han genomfört den på fyra timmar. Jag kan ingenting om det här, sade han. Han insåg själv att det var livsfarligt.

Enligt Ulf Kvarnström på Byggnads förekommer det till och med att företag säljer utbildningsintyg utan att genomföra några utbildningar över huvud taget.

– Det är den värsta faran, en godkänd sanerare som inte vet hur man gör. Det är riktigt otäckt.

Han får medhåll av inspektören Sauli Ahokas på Arbetsmiljöverket.

– Vi borde ställa högre krav. Enligt de regelverk vi har i dag kan vem som helst bli utbildningsgivare. Vi kan inte säkerställa att deltagarna har genomfört alla delar som ska ingå i en utbildning.

Han ställer sig bakom BYN:s förslag på ett centralt, teoretiskt prov.

– Jag hoppas att vi kan strama upp detta, säger han.

3. Alltför få inspektioner och förlorad kunskap

Bara en bråkdel av asbestsaneringarna inspekteras av Arbetsmiljöverket, visar Arbetets granskning. 2018 utfördes cirka 20 000 saneringar av 457 företag.

De företagen inspekterades 1 012 gånger av myndigheten, det är cirka 5 procent av det totala antalet anmälda saneringar. En tredjedel av asbestsanerarna fick inte ett enda besök under perioden.

Flera inom branschen som Arbetet har talat med hävdar att en bidragande orsak till problemet är att Arbetsmiljöverket har för lite kompetens om asbest.

– De borde genomföra fler inspektioner. Men de saknar inspektörer och har inte tillräckligt med kunnigt folk. Det är därför vi vill ha ökad tillträdesrätt för regionala skyddsombud, säger Ulf Kvarnström på Byggnads.

Arbetsmiljöinspektören Sauli Ahokas, som själv har arbetat i byggbranschen som snickare i 13 år, bekräftar att myndigheten har tappat kompetens på området.

– Ja, det skulle jag nog vilja säga, till viss del. Det varierar också mellan olika regioner.

Hans uppfattning är att inspektörer som nu gått i pension var mer specialiserade, inom exempelvis byggsektorn.

– Dagens inspektörer har bredare bevakningsområden. I dag är vi ett tiotal specialister på asbest inom myndigheten, säger Sauli Ahokas.

Enligt honom råder det brist på inspektörer totalt sett.

– Vi på Region Väst har en bra tillsynsstrategi, men jag vet att andra regioner inte har så mycket tillsyn av asbest. Personligen tycker jag att det är synd, säger han.

För arbetsmiljöinspektören Cristiano Bassi med kollegor fick bristerna hos saneringsföretaget i Uppsala högst allvarliga och konkreta konsekvenser. 

Under inspektionen i våras förstod de snabbt att hela trapphuset måste betraktas som kontaminerat och farligt.

Inspektörerna anmälde också sin egen arbetssituation som ett tillbud till Arbetsmiljöverket och har sedan dess varit på medicinska kontroller.

Cristiano Bassi är själv inte orolig och kontrollerna visade inget onormalt. Men helt säker går det aldrig att vara.

– Kontrollen är mest för att kunna säga ”den dagen var jag frisk”, om det skulle bli något i framtiden. Så fungerar det med asbest. Man ser det inte direkt.

Enkät: På kurs i asbestsanering

Text och foto: Maria Stéen

Marcus Hammar Lysekil

Hur känner du inför riskerna med att sanera asbest?
– Tidigare visste man ju inte så mycket. Nu när jag känner till riskerna och vet hur jag ska förebygga dem känner jag mig mycket tryggare.
Vad har du lärt dig?
– Att det finns så mycket asbest i så väldigt många grejer.

Magnus Nordström Göteborg

Hur känner du inför riskerna med att sanera asbest?
– Med den här utbildningen och med rätt utrustning känner jag mig säker.
Vad har du lärt dig?
– Det jag lärt mig är framför­allt noggrannhet, att arbeta lugnt och metodiskt och inte stressa. För det är då misstagen kommer.

Tobias Östman Göteborg

Hur känner du inför riskerna med att sanera asbest?
– Det är inte kul. Man inser ju att asbest finns omkring oss överallt. Det är väldigt mycket att tänka på för att inte exponeras för det.
Vad har du lärt dig?
– I stort sett är allting nytt för mig. Jag har lärt mig mer om var asbest kan finnas i gamla hus.