Martin Klepke: Förhandlingar om las kan inte ske under politiskt tvång

Att fem LO-fack nu hoppar av förhandlingar om förändrat anställningsskydd och lägger las-förhandlingarna på is är ingen överraskning. 

Grundbetinget som facken har ålagts att göra, att förhandla fram långtgående förändringar i anställningsskyddet på order av landets politiska styre är knappast ett gynnsamt scenario för en lyckad förhandling.

Nu ska det sägas att förhandlingar om att förändra anställningsskyddet redan har förts i olika omgångar och i olika konstellationer mellan parterna under den senaste decenniet – utan politisk inblandning.

Att det inte har resulterat i något avtal om någon ny stor förändring i anställningsskyddet har främst två skäl, dels är det svårt att hitta en ny jämvikt utan att rubba styrkeförhållandena på arbetsmarknaden mellan fack och arbetsgivare. Varje försämring av den anställdes trygghet i anställningen ger arbetsgivaren möjligheter att mer ensidigt bestämma över anställningsvillkoren.

Dels och framför allt är det också så att det system vi har i dag fungerar bra.

Inte ens intresseorganisationen Företagarna lyckades i en studie i höst få mer än 55 procent av de tillfrågade företagsledarna att säga att deras kompetensförsörjning skulle bli lättare om turordningsreglerna luckrades upp eller skrotades.

Lagen är dispositiv och ger alla möjligheter till bra uppgörelser när ett företag måste dra ned på personal.

Självklart kan förhållandena ändå förbättras och om parterna hittar något bättre sätt att värna den äldre arbetskraften och bättre sätt att värna omställningssatsningar och kompetensutveckling så finns det naturligtvis skäl för förhandlingar.

Men att från politiskt håll hota med att införa en hård och tvingande lagstiftning om parterna inte kommer överens är unikt.

Det är ett förfarande som knappast skapar ett gynnsamt förhandlingsklimat, speciellt inte när Centern, det parti som står bakom januaripartiernas ultimatum, sedan många år har som uttalad ambition att försvaga anställningstryggheten för svenska arbetare.

Genom sitt ultimatum har januaripartierna dessutom redan brutit mot den grundambition de lovat med förhandlingskravet, att inte förändra styrkeförhållandena mellan parterna. Att tvinga fram förhandlingar om försämringar i anställningstryggheten är naturligtvis redan det att ändra på styrkeförhållandena.

De sakfrågor som har diskuterats är förändring av skälen för uppsägning, visstidsanställningar, omställnings- och kompetensutbildning, och turordningsreglerna, alltså mycket av det grundläggande regelverket.

Balansen mellan vad i detta regelverk som bör regleras genom förhandlingar och vad som ska lagstiftas är långt ifrån klar, vilket vitt skilda meningar om behovet av lagstiftning mellan olika LO-förbund tidigare visat.

Klart är ändå att om nya förhandlingar ska bli meningsfulla så måste denna gräns för vad parterna egentligen ska förhandla om göras tydlig för alla inblandade. Parterna måste också veta att vi har en regering som garanterar bastryggheten i arbetslivet för att skydda arbetare både när det gäller anställningar och arbetsmiljön.

Men för att de ska bli meningsfulla måste politikerna ta ett steg bakåt, och såväl arbetsgivare som Centerpartiet måste sluta fabulera om det svenska anställningsskyddet.

Några punkter att tänka på för den som vill följa utvecklingen är följande:

• Lagen om anställningsskydd fungerar alldeles utmärkt som den gör i dag. Att den skulle hindra omställningar och vara en boja runt foten på arbetsgivarna är en myt. Det stämmer helt enkelt inte. Lagen är dispositiv och så gott som alltid hittar parterna en lösning som är godtagbar för både arbetsgivare och för de arbetstagare vars framtid, inkomst och liv det faktiskt handlar om ifall de förlorar sitt jobb, och vilka Centern någon gång borde kunna skicka en tanke.

• Där turordningsreglerna har sin främsta funktion är att skydda den äldre arbetskraften. Äldre har svårare att få nya jobb än yngre. Att äldre i stället för att jobba går ut i arbetslöshet är en förlust för samhället. Att behålla äldre i arbetslivet är därmed en samhällsekonomisk vinst som framför allt Centern borde titta närmare på när de propagerar för hejdlöst godtycke i arbetsgivarens påstådda rätt att säga upp.

• I länder med svagare anställningsskydd har en mindre andel anställda tidsbegränsade anställningar än i Sverige helt enkelt för att det är lättare att ge folk sparken än här. Detta faktum förs ofta fram av arbetsgivarparten som ett positivt skäl till att luckra upp anställningsskyddet även här i Sverige. Både skäl för uppsägning och visstidsanställningarna har tagits upp under förhandlingarna men för de anställda får det naturligtvis aldrig bli tal om att skapa ett samhälle där folk blir osäkra på om de har ett jobb att gå till nästa dag eller inte.