Vad har Sverige­demokraterna för kulturpolitik?

Under hösten har förslagen duggat tätt från Sverigedemokraterna, både lokalt och på riksdagsnivå. Främst har det handlat om att stoppa, dra tillbaka och skära ner – och det är kulturen som fått stå i skottgluggen.

Samtidigt är väljarstödet för SD högre än någonsin, med över 22 procent av väljarstödet enligt SCB:s senaste undersökning.

Så vad är det egentligen för kulturfrågor som landets näst största parti vill lyfta?

– Det i särklass viktigaste för oss är att det svenska kulturarvet ska få ett erkännande. Vi har en egen och unik kultur och det tycker jag är särskilt viktigt att lyfta fram. Svenskt kulturarv ska blomstra och synas i alla sina former, säger SD:s kulturpolitiske talesperson Aron Emilsson. 

Det finns en föreställning om att vår syn på djurskydd och respekt mellan kvinnor och män skulle ha kunnat uppstå vart som helst, så är inte fallet

Exakt vad som omfattas av begreppet svenskt kulturarv är inte helt enkelt att hänga med i, som exempel nämner Emilsson allt från byggnadshistoria och litteratur – till att män och kvinnor ska kunna ta varandra i hand.

– Det finns en falsk inställning om att mycket av det vi uppfattar som en självklar del av den svenska och kristna kulturen skulle vara en tillfällighet, att man relativiserar att det är svenskt. Det finns en föreställning om att vår syn på djurskydd och respekt mellan kvinnor och män skulle ha kunnat uppstå vart som helst, så är inte fallet. Det har uppstått här i Norden och det har utvecklats här av en anledning, säger han. 

Det är tydligt att en rad områden finns med som traditionellt sett inte brukar omfattas av övriga partiers kulturpolitik – till exempel naturvård eller djurskydd.

Emilsson menar att SD vill ta ett större grepp än andra partier och föra in nya perspektiv där man tar vara på vad han kallar för kulturens ”sociala värden”.

Nyligen försvann en kontroversiell skrivelse om en ”nedärvd essens hos varje människa” ur SD:s principprogram (som nu omformulerats till hur ”miljö samspelar med det biologiska arvet och den fria viljan”).

Och är det någonstans berättelsen om en nedärvd essens kommer till uttryck så är det här, i den sverigedemokratiska kulturpolitiken. 

– Sensmoralen är att vi behöver förmedla och förkunna att den här kulturen finns och inte bör förnekas, vilket jag menar att både Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt har gjort. Det är allvarligt för den nationella känslan och för sammanhållningen i vårt land.

Som särskilt viktigt för sammanhållningen lyfter Emilsson vikten av att slå vakt om det svenska språket och språkets betydelse för den som invandrat.

Hur svenskans status ska göra det lättare för nya invånare att komma in i det svenska samhället och att språket därmed bidrar till en lyckad integration. 

Sann kultur är i alla fall inte vänsterpropaganda

Ironiskt nog ska Aron Emilsson, bara några veckor efter vårt samtal, lämna in en riksdagsmotion som går ut på att bibliotekets tjänster ska vara knutna till medborgarskapet – den som saknar svenskt medborgarskap ska inte få låna böcker.

Trots att SD:s kulturpolitiska talesman är både tillmötesgående och pedagogiskt går igenom partiets huvudfråga på kulturområdet – deras enda utöver den om en skolkanon – blir det aldrig helt tydligt. 

Vad definieras som svenskt kulturarv, vad gör det inte och framför allt, vem gör definitionen?

Här finns en parallell till beslutet i Sölvesborg om att stoppa inköp av utmanande samtidskonst.

Även denna saknar en tydlig förklaring av vad begreppet ”utmanande samtidskonst” faktiskt betyder. 

I en skrivelse som fick stor spridning i media under hösten för Steven Jörsäter, ledamot för SD i Täbys kommunfullmäktige, fram att våra bibliotek borde vara centra för ”sann kultur”.

Det var i slutet av oktober som Jörsäter försökte stoppa ett inbokat författarbesök med Augustprisbelönade Moa-Lina Croall på Täby bibliotek. 

Samtalet genomfördes som planerat, men anledningen till kommunpolitikerns protest var att man uppfattade Croalls bok I mitt namn – vilken bland annat tar upp ett antal personers upplevelse av att vara trans – som en politisk inlaga. 

”Vi uppfattar normkritik som ett politiskt begrepp som vi reagerar mot. […]  Att kritisera normerna eller att ifrågasätta den självklara relationen mellan man och kvinna och våra könsidentiteter uppfattar vi som destruktivt. Sådant ska inte Täby kommun medverka till.”

När vi når honom har den värsta stormen lagt sig och han beskriver själv mediebevakningen som ”ett drev utan dess like”. 

När Steven Jörsäter i sin skrivelse lyfte fram att biblioteken borde vara centra för sann kultur, gavs inte heller här ges någon beskrivning av vad det innebär. 

Så, vad är sann kultur?

– Det var en komplicerad fråga, jag tror inte att jag kan svara på det. Sann kultur är i alla fall inte vänsterpropaganda, säger Jörsäter.

Om det finns en sann kultur, hur ser då motsatsen ut, en falsk kultur
– Jag tycker nog inte att man kan prata om kultur i termer av sant och falskt, det handlar väl mer om den egna upplevelsen.