”Vi kan absolut strejka som gruvarbetarna igen”

KULTURDEBATT. Det är en mörk och tidig morgon i december. Det tunga malmtåget från Kirunagruvan till Narvik arbetar sig upp mot fjällen i snöyran.

Helmer Vennberg är lokförare, anställd av LKAB Kiruna. Han sitter också i styrelsen för gruv 12an. Även 12ans ordförande Anders Elenius och Anna Fors från styrelsen är med i loket.

Vi talar om gruvarbetarnas villkor, om snöstormen som väntar oss under resan till Norge och vi talar om strejken. Den stora gruvstrejken i malmfälten för 50 år sedan.

De som var med om strejken är nu alla pensionärer. Det har skett ett generationsskifte; många av dagens gruvisar är unga och många är kvinnor. Ändå är det kollektiva minnet starkt. Stoltheten är självklar.

Helmer, Anders och Anna talar hur den tidens gruvarbetare fick slita.

Om ackorden som drev upp tempot. Om alla olyckorna och arbetsskadorna. Om att pengarna inte ville räcka för gruvarbetarfamiljerna trots det tunga och farliga slitet.

Nu finns nya utmaningar, entreprenörer och bemanningsföretag som splittrar löntagarna

I december 1969 hade de fått nog. Då satte de sig i Svappavaara. Strejken spred sig snabbt. Den kom underifrån, såväl företaget som fackföreningen överraskades och utmanades.

Det blev veckor av strejk, stora möten och manifestationer som skakade om den tidens Sverige. Klasskonflikten bröt fram i ljuset i malmfältens vintermörker.

Gruvarbetarna vann, ackorden försvann, lönerna höjdes, arbetsmiljön förbättrades. I lokets förarhytt nämns det med självklar stolthet. De hade rätt, de tog strid, de vann trots en lång konflikt.

Tidigare generationer gruvarbetare har sett till att dagens gruvisar har bättre arbetsmiljö och löner.

I somras var det jubileum. Gruv 12an samlade medlemmar och malmfältsbor. Det blev nyskriven teater, utställningar och tal. Åter lästes Sara Lidmans tal till gruvarbetarna upp, även om Sara är borta.

Gruvarbetarna vann kraftmätningen vintern 1969-70. Det förändrade Sverige. 

När tåget stannar för en stoppsignal utanför Björkliden talar vi om vad det betydde. Att andra följde efter. I hamnarna, bland städerskorna och i den stora strejken i skogen.

Det hade nog inte blivit så om inte gruvarbetarna hade visat vägen. Arbetarklassens villkor förbättrades, lagarna skärptes, deras slit och villkor blev synliga.

Det har skett ett generationsskifte; många av dagens gruvisar är unga och många är kvinnor. Ändå är det kollektiva minnet starkt. Stoltheten är självklar

Nu finns nya utmaningar, entreprenörer och bemanningsföretag som splittrar löntagarna. Planer på att försämra anställningstryggheten och turordningsregler, det har betydelse i en bransch där konjunkturen kan svänga kraftigt.

När 12an hade jubileum för strejken för 50 år sedan fick Anders Elenius frågan i media om kan det hända igen? Javisst kan det, hade han svarat.

Om människors villkor pressas så organiserar de sig och säger ifrån. Vi har gjort det förut, vi kan göra det igen.

Så lever minnet av gruvarbetarnas strejk som en insikt och stolthet bland en ny generation gruvisar i malmfälten.