Ett efter ett beklagade LO-förbunden igår att samordningen i avtalsförhandlingarna hade fallit.

Men hur ska egentligen sammanbrottet värderas?

Nja, kanske inte så starkt ändå. Eller snarare, det går möjligen för sig under en enskild avtalsrörelse, speciellt när det nu lutar åt att bli endast en ettårig avtalstid.

Och när kraven ändå inte är alltför disparata.

Men i ett längre perspektiv kan det vara helt avgörande, för några klara motsättningar måste få en lösning.

Det är dels motsättningen runt industrins lönenormerande roll där industrins avtal blir vägledande för de övriga förbunden.

Det skulle vara en stor förlust om detta märke försvann men samtidigt måste debatten breddas.

Problemet med märket i dag är att det är svårt att få till relativlöneförändringar när lönen styrs av en hård normering.

Och bakom detta skymtar en än större motsättning; hur mycket ska marknadskrafterna få slå igenom på lönebildningen?

Att det inom delar av LO finns en frustration över att inte kunna ta ut de löneökningar som skulle varit möjliga om inte märket satte stopp och piskade in alla under snarlik löneutveckling är uppenbart.

En kanske udda men i mitt tycke relevant jämförelse är LO:s devis om lika lön för lika arbete.

Under flera decennier efter 1950-talet formades denna ide som bejakade strukturomvandlingen.

De företag som inte klarade av att betala den lön som förhandlats fram fick gå i konkurs och de företag som gick lysande fick behålla sina vinster.

Och just detta blev ett problem.

Ett antal företag gjorde extremt höga vinster men behövde inte betala högre löner för det, eftersom LO nöjde sig med att de betalade samma lön som för alla andra i samma yrke.

Men det var ju de anställda som arbetade ihop de gigantiska vinsterna åt företagsägarna.

Här kom till slut LO:s ekonomer på det geniala draget med Löntagarfonder, som alltså ursprungligen var ett försök att ur ett arbetstagarperspektiv komma till rätta med de företag som gjorde gigantiska övervinster men som ändå inte behövde höja lönerna mer än andra eftersom de följde avtalen om lika lön för lika arbete.

När idén om löntagarfonder sedan försökte formuleras om till politiska förslag kapsejsade visserligen hela projektet med dunder och brak, men det är lätt att förstå de anställdas otålighet när de ser att de inte får ut det värde som marknadskrafterna kan ge dem. 

Samma otålighet ser vi nu i flera praktiska LO-yrken där det i dag råder stor efterfrågan på personal.

Och vi ser samma otålighet även inom Kommunal vars medlemmar inte bara har stöd av marknadskrafterna genom en stor personalbrist utan som också kämpar för utjämnade löneskillnader mellan könen.

Här gäller otåligheten främst det redan kapsejsade målet för LO att löneskillnaden mellan LO-kvinnor och LO-män ska halveras till år 2028.

Men i andra änden finns de fackförbund och anställda som definitivt har haft mycket stor hjälp av märket för att få större lönepåslag än vad de klarat på egen hand.

Och ser vi på arbetsmarknaden som helhet är det svårt att komma runt det faktum att svenska arbetare har lyckats få reallöneökningar under 21 av de 22 år som har förflutit sedan industrins lönenormerande roll inleddes och märket kom till.

Det är ett unikum i världen som har märket att tacka för sin framgång.

Kampen mellan samordning och marknadsanpassning i lönebildningen kommer helt säkert att fortsätta inom LO, på samma sätt som den fortgått alltsedan 1950-talet.

Och på samma sätt kommer debatten om alla löneskillnader som upplevs som orättvisa, såväl mellan könen som mellan andra grupper, att fortsätta.

Dessa kamper är omistliga i diskussionen om vad som rättvisa och hur arbete ska värderas. De är därmed högst naturliga ingredienser i varje lönedebatt.

Och alla kamper måste hitta sin lösning, en lösning som kan se olika ut för olika tider.

Det viktiga är att göra de förändringar som krävs för att bibehålla LO-kollektivets samlade styrka så att inte den grundläggande samsynen om hjälp och solidaritet rubbas.

I annat fall skapar vi en fjäder som späns tills allt rasar samman.