Därför är sextimmars­dagen iskall

När åtta timmars arbetsdag lagstadgades i augusti 1919 hade den utomparlamentariska opinionen varit så stark att regeringen fruktade en revolution.

För den massiva skaran demonstranter var frågan livsviktig, i paritet med krav på bröd och rösträtt.

Vilka konsekvenser kortare arbetsdagar i övrigt skulle få var ointressant.

I en statlig utredning från året därefter bedöms åtgärden som lyckad, trots att det var okänt hur den drabbat företagarna.

– Det fanns en uttalad ambition att minska konflikterna på arbetsmarknaden, säger ekonomhistorikern Linn Spross, som studerat arbetstidsfrågans utveckling sedan dess. 

Hundra år senare är åttatimmarsdagen fortfarande norm (även om det nu handlar om 40 timmar och inte 48 timmar i en sexdagarsvecka).

I konferensrummet på äldreboendet Hållet i Nyköping sitter några ”inventarier” – en grupp anställda som i det närmaste blivit familj sedan de började jobba här i början av 1990-talet.

Det är Edit Boström, Lilian Wålinder, Eva Rothvoss och Denica Srbinovska. Det de säger och upplevt får symbolisera var frågan om arbetstidsförkortning befinner sig i dag. 

– Vi mådde så bra! säger de gång på gång.

De fyra undersköterskorna har tillsammans med sina arbetskamrater deltagit i ett projekt med arbetstidsförkortning.

Det har även pågått på andra håll inom vård, städ och omsorg i kommuner som Luleå, Skellefteå, Östersund, Ljusdal, Norrtälje, Järfälla och Göteborg.

Samtidigt som de 24 undersköter-skorna i Nyköping fick sex timmars arbetsdag anställdes mer personal för att säkra bemanningen (utan svårigheter trots arbetskraftsbrist).

Efter ett och ett halvt år har projektet just avslutats.

För frågan är iskall nationellt, men ändå inte riktigt död; den ligger och småputtrar på olika håll.

Vänsterpartiet drev sextimmarsdagen i senaste valrörelsen och har i många fall fått igenom lokala försök inom offentlig sektor. 

Enligt Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt handlar strategin om att många små lyckade försök ska starta en lavin.

Den undersökning som partiet beställde från Novus 2018 visar också att en majoritet av svenska folket är för arbetstidsförkortning. 

Runt om i landet har utvärderingar presenterats för de olika kommunledningarna. Spöket är kostnaden.

Och att eventuella vinster är svåra att räkna hem. Vanligt är att anställda mår bra och upplever en förbättrad hälsa, liksom att jobben blir attraktivare.

Ovanligare är färre sjukdagar eller ekonomisk succé.

Ett undantag är Ljusdal, där forskare använder ordet ”mirakel”, eftersom sjutimmarsdagen med ökat medbestämmande för socialsekreterarna ledde till besparingar på närmare tio miljoner i minskade konsultkostnader. 

Nyköpings kommunpolitiker får sitt underlag under oktober. Vad händer då? 

– Ingenting, säger de där fyra luttrade kollegorna i munnen på varandra, vana att få höra att de kostar för mycket. 

Nej, undersköterskorna på äldreboendet Hållet har inga stora förhoppningar om att få tillbaka de där dagarna då de kunde ta en lång promenad i solljus efter jobbet, i stället för att gå hem och somna i soffan.

Eller framför allt: Då när de till och med såg fram emot att jobba helg, när de inte längre uppslukades av jobbubblans delade turer, när de kunde vara sociala med vänner och familj också på lördagskvällen.

Själva jobbet är roligt, stimulerande och omväxlande, tycker de. 

– De äldre har en sådan otrolig livserfarenhet som man får ta del av, säger Edit Boström, och när hon senare tar sig en pratstund med hyresgästen Vivan Åfeldt en trappa upp, kommer de in på 97-åringens tid som krigssjuksköterska.

Under mitten av 1900-talet kom frågan om arbetstidsförkortning att handla allt mindre om att de anställda skulle få större del av företagens vinster, och mer om individuell konsumtion: Den som arbetade mindre skulle få mindre lön och därmed mindre möjligheter att konsumera. 

1966 ingick SAF (dåvarande Svenskt Näringsliv) ett avtal med LO efter hot om storstrejk och lagstiftning och 1973 hade den lagstadgade veckoarbetstiden kortats i tre steg till 40 timmar.

Därefter var opinionen för fortsatt förkortning stark, hos alla riksdagspartier utom Moderata samlingspartiet.

Frågan drevs som en jämställdhetsreform. Men snart började man ifrågasätta att könsrollerna skulle förändras av kortare arbetstid.

– Jämställdhetsperspektivet övergavs och i och med detta tystnade debatten om sex timmars arbetsdag, säger Linn Spross.

40-timmarsveckan blir normalarbetstid med starkt symbolvärde, och sextimmarsdagen blir ”omöjlig”.

Efter nittiotalskrisen blir också den allmänna nervositeten över att vara marknaden till lags stor. Hur skulle kortare arbetstid påverka tillväxten och vad vore egentligen nyttan?

– Nästan ingen menar i dag att kortare arbetstid är bra bara för att det skulle vara härligt med mer fritid, säger Linn Spross.

I stället står kostnaden i centrum och arbetsgivarintresset antas vara allmänintresse. 

Så har också många sextimmarsdagar inom den privata sektorn kommit till efter idéer från arbetsgivare.

Toyotas bilverkstad i Mölndal kunde öka öppet-tider, förbättra service och ge ökad lönsamhet.

På gotländska reklambyrån Oss såg vd:n möjlighet till effektivitet och bättre leveranser. På Svenska Manometerfabriken i Leksand ville vd:n kombinera välmående med minskade reallönekostnader i ett tufft ekonomiskt skede.

Andra såg för sig en modernare arbetsplats där rekryteringen skulle gå lättare.

Fackförbundet Kommunals arbetstidsrapport inför kongressen i år heter ”Tid är pengar”.

– Vad som är relevant är att arbetstidsförkortning alltid har behandlats som ett krav och en kostnad i avtalsförhandlingar. Det blir en relativkostnad som vi måste ställa mot andra prioriteringar, säger utredaren Hampus Andersson som skrivit rapporten. 

– Det går inte i forskning att se att en sänkning av arbetstiden skulle löna sig.

Dessutom är den stora utmaningen för vården arbetskraftsbristen, tillägger han. 

I stället – även om det underliggande målet är en arbetsvecka på 30 timmar – har förbundet och kongressen valt att satsa på en arbetstidsbank, där den splittrade medlemskåren ska kunna välja mellan pengar eller tid.

Sveriges kommuner och landsting, SKL, har ingen helhetsbild av den långa rad projekt som pågår och vill inte svara på övergripande frågor om arbetstidsförkortningar.

Biträdande förhandlingschef Jeanette Hedberg låter hälsa att varje enskild arbetsgivare har olika förutsättningar och utmaningar och behöver göra egna bedömningar för att säkra kompetensförsörjningen.

Sömn- och stressforskaren Göran Kecklund tycker att det är synd att inte någon, till exempel en utredare på just SKL, koordinerar utvärderingarna.

Ännu hellre önskar han sig en studie med mer än tusen deltagare som löper över fyra–fem år.

Det behövs i synnerhet för bedömningar av hur de många och dyra långtidssjukskrivningarna skulle påverkas. 

– Om nu politikerna tycker att en generell arbetstidsförkortning blir för dyr, har vi kanske kommit till en punkt där vi behöver rikta arbetstidsförkortningen mot jobben med de tuffaste arbetsvillkoren, funderar han.

I rummet med den ”bästa utsikten” på äldreboendet Hållet, där ett staffli står uppställt mot fönstret, hyllar hyresgästen Kristina Schmidt sextimmarsprojektet.

– Man fick snabbare svar på sina ringningar, det fanns någon till hands. Redan börjar personalen se lidande ut, när de får delade turer igen. Jag, som gammal rektor, blir upprörd. Vilka jobbar med en paus mitt på dagen?

För undersköterskorna är det bara att vänta på vad politikerna ska besluta om deras arbetstider.

Och de hoppas på sextimmarsdagens återkomst.

Eller kanske är det inte just sex timmar utan sex och en halv som är det perfekta, rent schemamässigt. Eller något annat tal som de kan resonera sig fram till.

– Lyssna på oss, säger Lilian Wålinder.

– Politikerna blir gamla de också, poängterar Edit Boström. Och hur vill de ha det då?