De flyr PK-Sverige för att köpa sex i Thailand

RECENSION. ”Till exempel så behöver du inte ens gå in i köket. Thaitjejer är som svenska tjejer brukade vara fram till för 50, 60 år sedan”, säger Mats – som själv inte levde för 50 år sedan. 

De senaste sex åren har den 47-åriga göteborgaren rest till Pattaya för att köpa sex. Han beskriver transaktionen som att ”köpa ett kilo fläskkött” ovetande om att hans ord spelas in. 

Tonen ändras något när han pratar om sin thailändska partner.

”Jag har ett par vänner hemma som är kraftigt vänster och de hade säkert kunnat kalla mig en mansgris. Men det är deras kultur, det här är min kultur. Om du kallar mig för en som har köpt en thaihora, då kommer jag att döda dig”, fräser han och smäller ner sin ölflaska i bordet. 

Innan valet 2018 skrev Aftonbladet om en något unik valvaka hos svenskar som flyttat till Thailand.

Män i övre medelåldern som bosatt sig mer eller mindre permanent i turiststaden Hua Hin, och såg Sverigedemokraterna som den enda räddningen för det Sverige de påstår sig älska.

Det har varit lite av ett stående skämt bland oss som haft koll på rörelsen. De där männen som sitter i Thailand och ojar sig över den dåliga integrationen.

Det är talande att till och med en bok som kritiserar svenska mäns objektifiering och exotifiering av thailändska kvinnor ändå främst låter dem ta plats som objekt

Samtidigt som de själva bara umgås med andra svenskar, äter pannbiff och vill ha julgran i sin bunga-low.

De är i allt väsentligt samma grupp av män som sexköparna i Joakim Medins bok Thailandssvenskarna.

Medin har tillbringat flera månader som wallraffande journalist i Thailand, för att skildra de svenska män som åker till landet för att sexturista.

Trots att prostitution är olagligt på papper, gör landet lite för att stoppa den omfattande sexindustri som uppskattas stå för tio procent av landets BNP.

De gemensamma nämnarna hos männen han blir kompis med, undercover som festande sexköpare, blir snabbt tydliga. Män som delar åsikten att Sverige tagits över av invandrat våld, extremfeminism och muslimer.

Som saknar tiden då kvinnor passade upp på män istället för att kräva att själva bli uppassade. 

Det är som att de skapat en egen subkultur med egna normer. En kultur där det är odramatiskt att både köpa sex och prata öppet om det.

Där de enas om att invandring är dåligt, och inte ser ironin i att de själva lever i ett land som inte är deras utan att kompromissa med sin svenska kultur.

De pratar inte thailändska med bartjejerna. De tycker att bartjejerna ska prata svenska.

Att de är stolta över att vara svenskar är tydligt. Det finns nästan en förväntan om tacksamhet i deras kontakt med både kvinnorna och landet.

Kvinnorna ska vara glada över att svenskar, som trots allt respekterar dem mer än vissa andra folkslag, kommer dit och köper sex av dem. Utan de snälla svenska torskarna skulle de ju inte få några pengar, eller tvingas tjäna dem genom sex med värre män.

Paradoxalt nog är det just det välstånd och de toleranta värderingar de säger sig besitta, som får dem att ogilla Sverige. Kritik mot att Sverige inte kräver motprestation för att dela ut bidrag är ett återkommande tema.

Samtidigt lever fler än en av de personer som intervjuas på pengar de fått på kriminell väg eller i förtidspension från svenska staten.

På samma sätt lyfter de gärna svenska män som bättre än genomsnittet på att respektera kvinnor, samtidigt som de klagar på att svenska kvinnor är för självständiga. 

För mig som utomstående är den mentala akrobatiken imponerande. Det får mig att undra vad det är de egentligen saknar hemma i Sverige. 

Det är inte första gången någon skildrar svenska mäns relation till just Thailand och dess kvinnor.

Renzo och Hanna Aneröds dokumentärfilm Thailandsdrömmar handlar om ett närliggande fenomen – ensamma män som hoppas träffa en fru från landet. Motivationen, som jag ser det, är ungefär samma.

Jag känner mest någon sorts avgrundsdjup sorg över mänsklighetens tendens att ta sig rätten att utnyttja andra om de själva utnyttjats

För visst måste det handla om makt, till slut. Makten i att vara den som försörjer, den som sitter med plånboken, den som är behövd. Som kan tillåta sig att pysslas om och beundras, utan orimlig motprestation eller dåligt samvete.

En medelålders svensk man med en mager förtidspension och reaktionära åsikter är kanske ingen hit på dejtingmarknaden i sin mansdominerade svenska avfolkningsort.

Men i Thailand är han både ekonomiskt stabil, pålitlig och tolerant. En stor fisk i en liten damm.

Jag tänker på Sara Martinssons essä om mäns makt över dejtingmarknaden som jag läste i Arbetet nyligen. Specifikt på delen om hur lätt man blir blind för sina egna privilegier då de historier om heterosexuella relationer vi matas med är formade på ett visst sätt.

Om det i någons ögon är ett faktum att kvinnor har den ultimata  makten över sex och kärlek.

Är det då så konstigt att de i ett samhälle där män och kvinnor är relativt jämställda ekonomiskt upplever att de fått en dålig giv?

Att resa till ett land som, i likhet med de kvinnor man träffar, är i beroendeställning till en – det kan vara ett sätt att maktutjämna. 

Många av deras berättelser handlar om hur de känt sig utnyttjade av kvinnor.

I deras ögon är utnyttjandet det innebär att köpa sex att föredra, då det i alla fall är ärligt.

Det är som att de skapat en egen subkultur med egna normer. En kultur där det är odramatiskt att både köpa sex och prata öppet om det. Där de enas om att invandring är dåligt, och inte ser ironin i att de själva lever i ett land som inte är deras utan att kompromissa med sin svenska kultur

Den cyniska människosynen blir mindre märklig om man tänker sig att de själva ser sig som utstötta från ett samhälle vars värderingar och normer de inte längre känner sig hemma i.

Inget av det här får mig egentligen att sympatisera med dem. 

Jag känner mest någon sorts avgrundsdjup sorg över mänsklighetens tendens att ta sig rätten att utnyttja andra om de själva utnyttjats.

Sorg över hur våra föreställningar om män och kvinnor leder till att vissa ser oss som helt skilda varelser. Knappt mänskliga. 

Jag tror inte att kvinnorna männen i boken träffar har en mindre cynisk bild av dem. Deras snack sinsemellan är förmodligen minst lika grovt sexistiskt som de uttalanden Medin spelar in i möten med sexturister.

Tyvärr saknas den dimensionen i boken. Den saknas faktiskt nästan överallt. För den som försöker få insyn i kvinnornas situation är möjligheterna få.

Antingen hamnar man på thaidejtingsidor där kvinnor ger tveksamt neutrala vittnesmål om thailändska män, samtidigt som de hyllar de västerländska. Eller så landar man i traffickingstatistik.

Det är talande att till och med en bok som kritiserar svenska mäns objektifiering och exotifiering av thailändska kvinnor ändå främst låter dem ta plats som objekt.

Biroller i historien om mannens beteenden och tankar.