”Arbetsmiljökrisen inom vård och omsorg är långt ifrån slut”

Arbetsmiljökrisen i vård- och omsorgssektorn har pågått sedan 1990-talets början. Och krisen pågår fortfarande.

Det började på 90-talet då det infördes nya marknadsanpassade styrformer med högt förändringstempo i jakt på kostnadseffektivitet.

Omorganisationer avlöste varandra, arbetsenheter slogs samman och personalnedskärningar genomfördes. 

Till följd av detta kom många vård- och omsorgsarbetare att byta arbetskamrater, arbetsplatser och arbetsgivare. 

Det är obestridligt att det bidrog till kraftiga försämringar i arbetsmiljön, vilket i sin tur ledde till minskat engagemang och förtroende för den egna verksamheten bland vård-omsorgsarbetare.  

Under samma period blev det tydligt att allt fler i befolkningen skulle leva längre.

Ska situationen förändras finns inga genvägar. Resurserna till välfärden måste öka, fler måste anställas och arbetsvillkoren måste förbättras

En sammanställning av uppgifter ur SCB:s befolkningsstatistik visar att antalet personer som är 85 år eller äldre mer än fördubblades mellan 1980 och 2018, från 108 542 till 281 419. 

Naturligtvis är detta en positiv samhällsutveckling, men samtidigt innebär det en utmaning för vården och omsorgen.  

Utmaningen gäller både ökat behov att tillhandahålla äldreomsorgstjänster och att säkra kvaliteten i tjänsterna. 

En svårighet är att det relativt är lättare att uppskatta omfattningen av det kvantitativa behovet, till exempel antalet som behöver hemtjänst, kortare boende eller särskilt boende, medan det är svårare att synliggöra kvaliteten i tjänsterna. 

Men både kvantitet och kvalitet påverkar vårdomsorgsarbetares arbetsmiljö.

I själva verket finns ett samband mellan kvantitet och kvalitet:

En utförd vårdomsorgstjänst mätt i biståndsbedömda minuter påverkar kvaliteten på tjänsten, beroende på hur omfattande behov vårdomsorgstagaren har eller vilka behoven är och hur väl de kan utföras, givet den biståndsbedömda tiden. 

I situationer där behoven överstiger resurserna kan vårdomsorgsarbetare känna sig bakbundna eller bli överansträngda. 

Naturligtvis vill de utföra arbetet och göra det på det sätt som möter vårdomsorgstagarnas behov eller förväntningar – det är ju en professionell heder – men de saknar tid för detta, vilket bland annat leder till samvetsstress. 

I sina arbetsmiljöutredningar har Kommunal följt förändringen i arbetsmiljön direkt efter 1990-talets snabba omstruktureringar i vårdomsorg och har kunnat se att andelen bland medlemmarna som rapporterade ångest, ängslan eller oro, ökat.  

Under perioden 1997–2003 ökade både sjuknärvaron och sjukfrånvaron i vård och omsorg i en högre utsträckning än i övriga samhället.

Bakom sjukskrivningarna låg både besvär i muskler och leder och psykiska besvär.   

Under åren som följde kom vård- och omsorgsarbetare att fortsatt rapportera stress, brist på återhämtning, samvetsstress, underbemanning och sjuknärvaro. 

De upplever att kraven är höga i förhållande till resurserna.

Under 2010–2016 sjukskrev sig en relativt högre andel bland vård- och omsorgsarbetare, jämfört med övriga grupper. 

Än i dag finns verksamheter som försöker lösa utmaningarna som åldrande befolkning medför genom vad de kallar kostnadseffektiva förändringar i schemaläggningar, exempelvis med delade turer. 

I situationer där behoven överstiger resurserna kan vårdomsorgsarbetare känna sig bakbundna eller bli överansträngda

Än i dag genomförs ekonomiska nedskärningar utan att analysera konsekvenserna på arbetsmiljön och för kvaliteten. 

Detta kan den som menar allvar med att man vill göra något åt de höga sjukskrivningstalen inom vård- och omsorg inte bortse ifrån. 

Det är ett faktum att grunden till de höga sjukskrivningstalen är att medlemmarna i Kommunal under mycket lång tid fått försämrade scheman och villkor samt sprungit fortare och pressat sig själva för att kompensera de neddragningar som dolts bakom kommunpolitikernas ”kostnadseffektiviseringar”. 

Ska situationen förändras finns inga genvägar.

Resurserna till välfärden måste öka, fler måste anställas och arbetsvillkoren måste förbättras.