En terminator för vår tid är på väg

FILM. I framtiden lever mänskligheten i ständig kamp mot maskinintelligensen, Skynet, som blivit självmedveten och rest sig mot sina mänskliga herrar.

Genom en massiv kärnvapenattack och obönhörliga angrepp har maskinerna drivit människorna till utrotningens gräns.

De kvarvarande fickorna av motstånd gömmer sig i hålor under jord.

En framgångsrik motståndsrörelse har under ledning av John Connor kommit att bli ett reellt hot mot Skynet.

I desperation skickar maskinerna en ostoppbar cyborg i mänsklig skepnad tillbaka i tiden för att mörda motståndsledarens mor, Sarah Connor, innan hon kan föda honom.

Motståndsmannen Kyle Reese anländer till ett soligt Los Angeles år 1984 från ett postapokalyptiskt 2029. Hans uppdrag är att förhindra att så sker. 

I dessa tider av ständiga reboots och nya versioner av gamla succéer är tidsresorna ett gynnsamt inslag i Terminator-filmernas universum.

När nu Terminator: Dark Fate är på ingång är det egentligen inget problem att alla glömt den rätt misslyckade föregångaren Terminator Genisys från 2015.

Man kan helt enkelt alltid börja om på noll, med en ny typ av mördarrobot.

Tidsresorna gör också filmerna intressanta på ett djupare plan.

Serien sträcker sig över 35 år av snabb samhällsförändring, vilket gör att vi genom filmerna kan spåra avgörande ideologiska skiften.

Inte minst blir detta tydligt ifråga om deras konfrontation med idén om ett obevekligt historiskt öde.

Filmernas tidslinje formas genom den återkommande rörelsen från en tänkt framtid till vårt nu.

Det underliggande budskapet är att nuet bara kan ge svar på en ofrånkomlig utveckling, som om konsekvenserna styrde över sina egna orsaker.

Vid sidan av en tidstypisk bild av skräcken för det totala kärnvapenkriget ger Terminator (1985) en inblick i reaganismens ideologiska värld.

Kyle Reese, den ensamme handlingskraftige individen, är en gerillakrigets entreprenör.

Vi hotas inte längre av uppenbara delar av maskincivilisationen, som kärnvapenarsenaler. I stället är det själva maskincivilisationen i sig, vår koldioxidkultur, som konfronterar oss med sina absoluta gränser

Som sådan bedriver han ett hett och effektivt motstånd mot den kalla maskinstaten, i form av både 2029 års robotar och 1984 års oförstående byråkrater.

Samtidigt förmår han skydda den sårbara och oförberedda Sarah och sätta familjen först genom att göra henne gravid och därmed helt säkerställa den framtida frälsarens ankomst.

Konflikten framträder här som i grunden evig. ”Människan mot maskinen” är likställt med ”den enskilde mot systemet”.

Så skildras ett konstlat samhälle, oförmöget att hantera farorna det självt frambringar.

Arnold Schwarzenegger som mördarrobot blev filmseriens säljande punkt och mest igenkännbara gestalt.

Få minns Michael Biehn i rollen som Reese. Frälsaren John Connor själv är en nödvändig, men föga engagerande, gestalt.

I stället är det Sarah Connor, spelad av Linda Hamilton, som utgör det nav av mänskligt drama kring vilket berättelsen kommer att röra sig.

År 1991, då Terminator II: Judgement Day hade premiär, har det i filmuniversumet hunnit bli 1994.

John Connor har vuxit upp till en minderårig ligist.

Hans mor sitter inspärrad på ett mentalsjukhus, där hon förbereder sig för undergången genom att bygga muskler.

En ny typ av mördarrobot, gjord av flytande metall, anländer från framtiden för att göra processen kort med den unge John.

Men den här gången skickar motståndsrörelsen en egen robot, en omprogrammerad version av modellen från första filmen.

Terminator II innehåller några av filmseriens mest ikoniska scener och uppfyllde med råge alla förväntningar på både innehåll och intäkter.

Filmen presenterar också ett i grunden förändrat politiskt universum.

Den ensamme manlige hjälten har ersatts av ett team med bred uppsättning av humankapital.

Här finns till och med utrymme för Sarah Connor som hyperkompetent kvinnlig chef.

Lägg till den korrekt programmerade maskinen, inkarnerad i Schwarzeneggers noggrant kalkylerade kroppsbygge.

En bättre symbol för teknokratisk kompetens får man leta efter – ett tydligt tecken på att Clinton-erans politiska kultur börjat formeras redan 1991.

Lika möjligheter för kvinnor och minoriteter, i en tid av smarta bomber, teknokratiskt styre och ekonomisk avreglering. Terminator II erbjuder ytterligare en förskjutning i filmuniversumets grundtematik – förhållandet till framtiden.

Här föds idén om att en precis taktisk attack skulle kunna förhindra Skynets uppkomst överhuvudtaget.

Det visar sig att ett lokalt företag i L.A. ägnat sig åt forskning och utveckling av artificiell intelligens med hjälp av rester från den första filmens mördarrobot.

Den speciella tidslogiken gör sig alltså gällande igen. Skynet har, på ett paradoxalt vis, lagt grunden för sitt eget framtida skapande.

Men det är just den här logiken som Sarah Connors team försöker upphäva med ett våldsamt angrepp som rensar ut varje spår av framtiden i nuet och skjuter upp den ankommande domedagen, för evigt.

Framtiden kan omförhandlas, från att under Reagan-eran ha innehållit en ofrånkomlig, total och ödesmättad konfrontation.

Klart är att det finns anledning att hoppas på en ordentlig upphämtning av dramats potential: Linda Hamilton är tillbaka som Sarah Connor. Men vi lever också med en ny total katastrof hängande över oss

Ingen av de efterföljande filmerna har förmått leva upp till den standard som etablerades av de första två.

En starkt bidragande orsak är förmodligen att Linda Hamilton ersatts i rollen som Sarah Connor, i den mån figuren alls förekommer.

Terminator 3: Rise of the Machines från 2003 innehåller emellertid en intressant förskjutning.

Filmens enda försonande drag är den obönhörlighet med vilken Skynet, trots alla motståndsförsök, lyckas dra i gång sitt kärnvapenkrig och förinta civilisationen.

Den övergripande tidsliga ordningen i filmernas universum återställs: det är framtiden som sätter villkoren.

Inte nuet. Allt som återstår är att förbereda sig på smällen. 

Frågan är hur Terminator: Dark Fate (svensk premiär 25 oktober) kommer att hantera den här tidsliga dynamiken.

Klart är att det finns anledning att hoppas på en ordentlig upphämtning av dramats potential: Linda Hamilton är tillbaka som Sarah Connor.

Men vi lever också med en ny total katastrof hängande över oss.

Den globala uppvärmningen och en hotande klimatkollaps kommer att påverka oss hur vi än gör.

Förändringarnas svårförutsägbara förlopp genom komplexa processer kan vi inte förhandla med.

Vi hotas inte längre av uppenbara delar av maskincivilisationen, som kärnvapenarsenaler.

I stället är det själva maskincivilisationen i sig, vår koldioxidkultur, som konfronterar oss med sina absoluta gränser.

Den ensamme manlige hjälten har ersatts av ett team med bred uppsättning av humankapital. Här finns till och med utrymme för Sarah Connor som hyperkompetent kvinnlig chef

Den nya politiska ordning vi trätt in i är också betydligt mer oklar än reaganismens samhällspessimistiska individualism och Clinton-erans nyliberala samtidsoptimism.

Vad är Sarah Connor för oss i dag?

Kommer hon tillbaka som välordnad teknokrat eller survivalistisk populist?

Som den rådande ordningens försvarare eller fiende?

Oavsett svaret på de frågorna framstår Terminator-filmerna som en oväntat träffande berättelse om och för vår tid.

Och vi kan sannerligen behöva en lektion i den historiska obönhörlighetens logik.