Erika Petersson: Därför är det obekvämt att ha det bra på jobbet

Jag är nu i slutet av min utbildning och jag jämför mitt nya människobehandlande arbete med mitt gamla serviceyrke.

Jag tänker på deras likheter och hur de skiljer sig åt. 

I höstas hade jag praktik. Där ingick att prata med en handledare några gånger i månaden, för att diskutera arbetet och hur saker känns.

Det blev märkligt för det har aldrig funnits hos mig tidigare, att prata om hur ett jobb känns.

Jag upplever att i många serviceyrken pratar man inte i termer av hur något känns, man pratar snarare om hur fort och effektivt en uppgift kan utföras.

Upplevelser och känslor är sekundära, onödiga ont som förhindrar att arbetet utförs så bra som möjligt.

”Det ska ju bli bra också, du ska ju ha det bra och känna att det går bra”, sa min handledare, som om det var självklart.

Min upplevelse är också att ju osäkrare anställning man har, desto mer fientlig blir man mot sina kollegor

Konstigt sagt, tänkte jag. Blev generad av att någon sa rakt ut att jag skulle ha det bra på jobbet.

Det är nästan så jag inte kan ta mig rätten att diskutera hur något känns när jag får lön för det. 

Mitt sätt att hantera mitt tidigare arbetes påfrestningar var att andas och gråta i fikarummet.

Det ingår ett visst lidande i alla jobb, på vissa platser bearbetas detta lidande genom samtal, på andra anses det bara vara en del av yrket, något som ingår i det man får betalt för.

Jag har svårt att komma ifrån att identifiera mig med den personlighet som uppmuntras inom många serviceyrken.

Att man ska lida mest. Att man kanske berättar för sina kollegor hur många timmar i sträck man jobbat.

Att man nästan strävar efter att inte följa fackets rekommendationer för att man ska visa sig odödlig inför chefer och kollegor.

Det enda som egentligen hindrar en från att arbeta dygnet runt är inte att det är omänskligt, eller ovärdigt, utan snarare att facket säger att man inte får.

Min upplevelse är också att ju osäkrare anställning man har, desto mer fientlig blir man mot sina kollegor.

Man tänker aldrig ”team”, man står mot varandra eftersom man konkurrerar med varandra om timmarna eller de säkrare anställningarna.

Det är nästan så jag inte kan ta mig rätten att diskutera hur något känns när jag får lön för det

Kollegorna är sällan bara kollegor, de är i viss mån även hot. 

Den sortens konkurrens göder inte heller en ambition att prata om hur jobbet känns, snarare är det bränsle för att hålla saker inom sig. 

En äldre kund bad mig en gång att stoppa ner min hand i hans byxficka, han hävdade att han själv inte kunde få tag i pengarna som låg där. 

Jag var 18 år och tänkte på det i flera dagar efteråt, blev perplex men betedde mig som vanligt. Log mot kunderna.

Jag tänkte på vad som hade hänt om jag inte sagt nej så pass många gånger att han till slut gav upp.

Jag pratade inte om det med någon, fick ingen handledning. Grät dessvärre i fikarummet.

Jag var dessutom ensam i butiken när det hände, så vem skulle ens ha frågat mig hur jag kände?

Trots att jag hanterade människor lika mycket inom mitt serviceyrke som nu upplever jag fullständigt olika förhållningssätt till just människor och hur deras beteende påverkar en.

Tänk att det kan bli obekvämt att höra att man ska ha det bra på jobbet, när man är van vid att man gråta i fikarummet och vänta tills det går över.