Någon ynka procent av Per Bolunds tal i Almedalen på söndagskvällen handlade inte om klimat och miljö. Det var när han tog avstånd från nazisternas hot och hat, det hot och hat som obegripligt nog av polis och statsmakten tillåtits bli en del av Almedalsveckans traditioner.

Men i övrigt fanns alltså endast klimat och miljö i Per Bolunds tal.

Det var lika väntat som nödvändigt för ett parti som tappat fotfästet i många politiska sakfrågor. Att då gå tillbaka till grunden för partiets existens är närmast nödvändigt, speciellt när klimatfrågor nu tagit sin rättmätiga plats i folks medvetande.

Men klass, kön, orättvisor, socialförsäkringssystem, inkomstskatt var det ont om.

Miljöpartiet startade som ett miljöparti med politisk tyngd någonstans mitt emellan vänsterpartiet och dåvarande Folkpartiet.

Under Miljöpartiets ekonomiska talesperson Mikaela Waltersson tog partiet ett rejält kliv åt höger. När hon försvann in i den lukrativa privata friskolevärlden blev MP åter ett parti vars politik var svårt att greppa på höger-vänsterskalan.

För att slutligen under de senaste åren bli ett parti i politisk fragmentisering, fyra framträdande partimedlemmar med Carl Schlyter i spetsen ansåg att Miljöpartiet sålt ut sin klimatpolitik och lämnade partiet.

Något senare inledde Miljöpartiet i Stockholm ett högersamarbete med Alliansen där partiet driver en mycket kraftig högerpolitik – till höginkomsttagares stora glädje.
Så vad gör Per Bolund? Jo, han fokuserar naturligtvis på klimat och miljö. Det är smart och strängt taget den enda möjliga vägen.

Partiet har gått vilse i fördelningsfrågor och rättvisefrågor. I sitt tal snuddade Bolund vid maktfrågor endast vid ett par tillfällen när han skällde på förorenande företag, Alliansens stöd till M-KD:s förorenande budget och när han, oklart för vad, skällde på ”fackpampar”, vilket visar att han vet väldigt lite om maktläget i svensk klimatpolitik – eller i svensk politik över huvud taget.

Så att gå tillbaka till rötterna är nog den enda framkomliga vägen om Miljöpartiet på sikt ska finnas kvar i Sveriges riksdag.

Utspelet i dag om att allt drivmedel ska vara förnyelsebar senast om tio år är i det perspektivet utmärkt. Så får andra partier föra kamperna om bostadssegregationen, skolbarn i utsatta områden, fördelningsfrågor, skattesänkningar, välfärdens stora hål, klass, kön och alla andra rättvisefrågor.