När kläderna faktiskt gör kvinnan
För att bli tagen på allvar av businessfolk lämnar Laila Vianden sin mysgöteborgska stil och blir en annan. Upplevelsen att byta klass med hjälp av outfit leder till slutsatsen: Vi måste kunna prata om kvinnors klädsel, bortom objektifierande beskrivningar.
ESSÄ. Bara namnet, Göteborg Business Arena, ljuder av löftet om västsvenskt näringsliv, riktigt bra kaffe och goa små croissanter.
Deltagarlistan rymmer en hisnande volym chefer, investerare och affärsjurister.
Det här kommer bli fruktansvärt, är det sista jag hinner tänka innan en våg av panik sköljer över mig.
I ett lättsinnigt ögonblick tackade jag ja till att delta i panelsamtalet ”Kom till saken!” om lokalpolitikens förutsättningar i Göteborg.
Vad är ens en business arena? Vad har jag gjort? Och framför allt: vad ska jag ha på mig?
Kläder och utseende. Ett ämne som varje skribent bör avhålla sig från. Såvida det inte rör rena livsstilstexter eller smickrande porträtt av kända vänner och deras modeintresse.
När Caroline Ringskog Ferrada Noli avfyrade en muckig drapa om Ebba Busch Thors käcka kinder kokade inflytelserika twittrare över av indignation.
Man ska inte recensera kvinnors utseenden och därmed var debatten avslutad.
Det är omöjligt att reducera stil och smak till en fråga enbart om individens val och frihet, särskilt i ett klassamhälle
Det här är fel. Det finns mer att säga. Kläder har en enorm betydelse oavsett ditt sociala fält. Det är en del av paketet.
Hur du pratar eller rör dig. Dina smakpreferenser, kontakter och vilken utbildning du har.
Det inte bara avslöjar ditt ursprung – det är villkoret för att överhuvudtaget bli insläppt och accepterad. Hur klass reproduceras.
Tre generationer tar det att bli accepterad av överklassen för den som nyligen gjort sig en förmögenhet, sägs det. Smak och distinktion är en mödosam process.
Jag hatar provhytter – och kläder, visar det sig.
Under ett svettigt, förnedrande ögonblick inne på MQ får jag syn på mig själv i spegeln iförd en illasittande, rosa Ebba Busch Thor-pantsuit.
Kavajen lägger på extrakilon. Byxorna skär in på ett sätt som för tankarna till könsstympning.
Nyansen är fel. Mitt ansikte ser ut som vinterkräksjukan.
Jag sträcker på mig och testar ett käckt leende. Skymtar det nykonservativa stilidealet i spegeln.
Ett kvidande ljud pressar sig fram mellan sammanbitna tänder och uppdragna läppar.
Jag börjar nästan gråta av lättnad när jag kommer ut på gatan och får syn på en rökande kvinna i jeggings, leopardjacka och kutig rygg.
– JAG ÄLSKAR DIG, vill jag skrika. MODEIKON.
– Du måste gå till NK, säger en representant för övre medelklassen. Jag sneglar surt på hans slitna jeans och urtvättade tröja. Han skulle lätt kunna gå upp på kostymscenen klädd just så, och njuta av bränna iväg ett riktigt drygt leende. Det gör mig ännu surare.
– NK, upprepar han. För att du är rädd för dem.
För den som vill bli dressed to kill rymmer NK en veritabel vapenarsenal. En rar rosa blus med rysch och fransiga pastellfärgade dräktjackor ligger på display.
Samma som Alice Teodorescu bar vid sin pressträff med Ulf Kristersson.
Miljön och priserna vrålar av symboliskt våld. Säljaren avfärdar mig som ointressant.
Butiken bredvid däremot, den välkomnar mig. Kläderna ser ut som bättre och dyrare versioner av mina egna. Säljaren läser av mig.
Guidar med professionellt saklig blick och subtila men handfasta förslag.
Plaggen är konservativa, lediga och professionella på en och samma gång.
Precis som jag en bra dag, fast mycket, mycket bättre. Jag ser fantastisk ut!
Förmågan att se bra ut i ett specifikt sammanhang kräver livslång träning i ’god smak’.
Många anser sig göra förträffliga val på egen hand. Men en bra säljare både väljer och guidar med varsam hand.
Förstår kunden bättre än vad kunden själv gör. En mycket vanlig egenskap hos erfarna säljare.
Jag vet för jag har arbetat med samma sak. God service innebär att ta fram det som bäst matchar kundens behov – och samtidigt upprätthålla illusionen av att kunden själv gjort valet i ett utfall av gudomlig inspiration.
Glimten av ett bättre, snyggare jag i spegeln är ledsam.
Det är vad jag, vi, hade kunnat vara givet andra omständigheter.
Insikten om att vi alla egentligen är den vackra svanen – om vi bara hade tillgång till de medel som krävs.
Dagen D sker det otänkbara – jag tar fram strykjärnet och pressar en kavaj.
Damen på NK läste inte bara mig – vad som klär mig och vad jag är bekväm i. Hon förstod precis vilket typ av fält jag skulle besöka, och att jag ville smälta in för att bli lyssnad på
En förvirrande upplevelse för någon vars blusar oftast ser ut som blomkål.
Samtidigt kickar scenskräcken in med full styrka där jag står i underkläder, beväpnad endast med en varm hushållsapparat med kass ångfunktion.
Förbereder mig som en soldat på väg ut i krig. Går igenom och renskriver anteckningarna, djupandas och författar ångestfyllda tweets.
Först på spårvagnen förstår jag fullt ut det subtila våld som den här bättre versionen av mig själv utstrålar.
Är inte längre en av mina medresenärer; den äldre herrn i lätt säckiga jeans, hemtjänstpersonalen som går av sina skift, damen som ska till frukthandlaren i Landala.
Jag påminner om deras ondsinta gamla chefer. En social dominans som sällan behöver ta till öppet våld.
En överhet att förhålla sig vaksam inför. Dessutom värker skorna något helvetiskt.
På Gothia Towers konferensplan öppnar sig ett eget luftkonditionerat universum av dämpade färger.
Politikens och debattens grälla dräkter lyser med sin frånvaro. Här dominerar svart, marinblått, vitt och ljust beige. Effekten är egendomligt lugnande.
Och jag, denna darriga katt bland vana hermeliner, ser ut exakt som alla andra. På pricken. Det är chockartat. Damen på NK läste inte bara mig – vad som klär mig och vad jag är bekväm i.
Hon förstod precis vilket typ av fält jag skulle besöka, och att jag ville smälta in för att bli lyssnad på.
Kaffe. Anledningen till att jag är här. Maskinen i pressloungen står avstängd. Ändå är det tillhåll för några av de andra talarna.
Antagligen osvettiga superproffs som vet att de inte har något att vinna på att nätverka i salongerna.
Men jag kom ändå för kaffet och VID GUD ska jag hitta en kopp!
Jakten leder rakt in i hjärtat av en gigantisk mingelarena av glatt men dovt sorl från diskret klädda människor med raka ryggar och snyggt hår.
Ett socialt slagfält av vänliga öppna ansikten och lättsamt småprat. Kaffet finns längst in i lokalen.
Jag kryssar snabbt genom den publik jag varit så nervös inför – kapitalstarka makthavare som inte är särskilt förtjusta i socialister.
De skulle aldrig förstöra den goda stämningen genom att diskutera politik.
Känns helt okej. Det är deras fält av affärsmöjligheter, konkurrens och samarbeten, inte mitt.
Bortom kaffet har jag inga stakes i rummet överhuvudtaget. Jag är bara här för att göra ett jobb och överleva scenskräcken.
Mina våndor har inte varit förgäves. Kaffet är riktigt bra. Arrangemanget välorganiserat.
Jag tar mig genom panelen utan skråmor. Säger det mesta jag kom för att säga.
Någon skakar glatt min hand efteråt. Inte direkt någon seger för arbetarrörelsen – men ibland räcker det faktiskt om ens kamrater överlever.
Garderobiären ser lite ställd ut när jag hämtar ut en halvren tygkasse. Där brukar min dotters badkläder ligga när vi åker till simskolan.
Nu packad den med dagens största belöning – ett par slitna skor utan klackar.
Jag knycklar brutalt ner kavajen i kassen, går ut i solen och tar spårvagnen till barnens skola. Gårdsfest. Skolan rymmer ett tvärsnitt av stadsdelens befolkning.
Nyansen är fel. Mitt ansikte ser ut som vinterkräksjukan. Jag sträcker på mig och testar ett käckt leende. Skymtar det nykonservativa stilidealet i spegeln
Trevliga mamman som monterar Volvobilar, pappan som alltid bjuder hem en massa ungar och köper pizza åt dem.
Hon den snygga med en jättegullig son och den där sociala skejtfarsan alla gillar. De flesta ser ut precis som man gör när man stressat från jobbet en torsdag med lågt blodsocker.
Jag sjunker ned på en bänk i det Göteborg jag tycker så mycket om.
Barnen skvätter ner min ledigt konservativa outfit med grus och saft. Ingen är rädd för mig här.
Kläder spelar roll. Även kvinnors kläder, om vi tänker bortom de objektifierande beskrivningarna.
Det är omöjligt att reducera stil och smak till en fråga enbart om individens val och frihet, särskilt i ett klassamhälle.
Kan vi inte prata om det befäster vi bara föreställningen om hur snygghets- och begåvningsgener är ojämnt klassmässigt fördelade bland oss.