Varför utökas RUT-bidraget om bidragsberoendet ska bort?
De skattemiljarder som höginkomsttagare plockar ut i Rut-bidrag skulle kunna göra verklig skillnad om det i stället lades på vår välfärd, skriver Arbetets Lina Stenberg.
Borgerliga företrädare hörs ofta klaga på bidrag. De som är sjuka eller inte kan jobba skuldbeläggs och det pratas om bidragsträsk och bidragsberoende.
Men när det kommer till RUT-bidraget är det en helt annan femma.
I förra veckan blev det klart att den övre gränsen för RUT skjuts i höjden. En av Centerpartiets och Liberalernas viktigaste punkter i januariavtalet sjösätts. Och hela borgerligheten hurrar.
Från 1 juli fördubblas RUT från 25 000 kronor per person till 50 000. Som grädde på moset gäller höjningen retroaktivt för hela 2019.
Att RUT är ett bidrag som många höginkomsttagare verkar ha blivit beroende av och bara måste ha mer av verkar inte vara ett problem. Tvärtom premieras just detta bidragsberoende.
Det finns nödvändiga och det finns onödiga utgifter i ett välfärdssamhälle. Att de som är sjuka ges ett skyddsnät hör till det nödvändiga.
RUT som möjliggör billigare poolrengöring är å andra sidan helt onödigt.
I ljuset av detta är det helt orimligt att staten fördubblar utgifterna för RUT i stället för att satsa på dem som är i behov av samhällets yttersta stöd.
De miljarder som nu går till RUT hade kunnat göra en verklig skillnad för landets sjuka, utförsäkrade eller fattigpensionärer. Om pengarna hade gått till det nödvändiga i stället för det onödiga vill säga.