”Det går jäkligt långsamt”

GENÈVE Korridorerna är långa och runt om i salarna i FN-byggnaden sitter små grupper och förhandlar om hur de vill att världens framtida arbetsmarknad ska utformas. 

Det talas om konventioner, rekommendationer och deklarationer.

Utanför fönstret öser regnet ned. 

Det är allt annat än lätt att förstå hur det går till när FN:s arbetsmarknadsorgan gör då det tar fram riktlinjer för morgondagens globala arbetsmarknad.

Sandra Bohlin, 27 år, från Gävle jobbar vanligtvis på pappersbruket Billerud Korsnäs som tillverkar kartonger till dryckesförpackningar.

Nu befinner hon sig i en konferenslokal i Genève, i samma byggnad som besöks av presidenter, ministrar och den globala arbetsmarknadseliten.

– Det här ger ett annat perspektiv, säger hon.

Sandra Bohlin är en av 27 nordiska elever på Genèveskolan. Det är en utbildning för fackliga från fem skandinaviska länder. De håller på att lära sig hur internationellt fackligt arbete går till.

I vanliga fall kör hon truck på pappersbruket där hon även är skyddsombud.

– Jag har inte jobbat med globala frågor tidigare så att komma hit är intressant, säger hon.

Eleverna har tidigare mötts på Runö folkhögskola i Sverige och sedan studerat ILO-frågor på distans. 

Danskan Kristine Söllingvraa, 35 år, säger att hon hoppas att utbildningen leder till att hon får ett större nätverk och lär känna fackliga kolleger i de nordiska länderna. 

FN hänger ut 24 länder som kränkt arbetare

Global

Till vardags jobbar hon som läkarsekreterare på sjukhuset i Köge, strax söder om Köpenhamn och hennes fack, HK, organiserar bland annat kontorsanställda. 

I FN-sammanhang är ILO en unik organisation eftersom det är tre parter – fack, arbetsgivare och stater – som möts och kommer överens om hur de ska främja sysselsättningen samt skapa goda arbetsvillkor i världen. 

Kristine Söllingvraa har en klar bild över vad hennes intresse är.

– Jag är mest intresserad av det politiska spelet här, säger hon och tillägger att hon vill lära sig mer om en facklig politisk samverkan. 

Även hon tror att tiden i Genève kan bidra till ett nytt perspektiv. Hon säger att frågorna som hanteras här skiljer sig mycket åt de fackliga frågor hon möter i sin vardag. 

Hon tror att den viktigaste lärdomen är att komma hem och kunna se vardagen ur ett annat perspektiv. 

De 6000 deltagarna på ILO-konferensen kryssar runt i korridorerna och möten avlöser varandra i små salar.

Till slut ska organisationen komma fram med en konvention som ska minska våldet och trakasserierna i arbetslivet, det är i alla fall tanken.

Ett annat mål är att i slutet av mötet att det ska uttalas en deklaration som ska bli en riktlinje för hur världens länder kan hantera de problem som uppstår då framtidens arbetsmarknad blir allt mer digitaliserad och produktionen ska klimatanpassas.

Det Kristine Söllingvraa undrar är vad alla diskussioner och konventioner egentligen leder till.

– Blir det någon förändring?

Sen svarar hon själv på sin fråga.

– Jag tror det. På lång sikt. Men det går nog jäkligt långsamt, säger hon.