Erika Petersson: Lång kvälls färd mot sömn

Ibland tänker jag såhär: Det är tur att jag är lat annars hade jag säkert kunnat göra vad som helst för att bli lycklig.

Tänk sekterna jag hade gått med i. Människorna jag hade umgåtts med. Sammanhangen jag hade försökt finna och trivas i.

Vilken sökare jag hade varit, om jag hade orkat.

Jag är tacksam att min energi är begränsad, så att jag inte hittar på en massa dumheter.

Rastlösheten i mig gör att jag vill hitta något som ger mig mening, latheten är välsignelsen som hindrar mig. Kombinationen av de två lägger dessvärre grund för något annat, en oro.

Jag började tänka på min sömnritual när jag (som om det var normalt) pratade med mina vänner om avslappningsmetoder.

Vi pratade om våra sömnproblem, trots att vi inte har något att oroa oss för förutom att välja fel utbildning, bostads”marknaden”, att vi skenar mot en miljökatastrof, att någon i ens gamla gymnasieklass har startat ett äckligt reaggaeband samt priset på smör.

”Det finns en bra kroppsscanning på Spotify” sa en vän.

En app med olika regnljud för att kunna somna tipsade den andra om, och spelade upp sitt ”favoritregn”.

När jag tänker tillbaka ursäktar jag beteendet med att jag var i en tidig del av en sorgeprocess. Det är dock beklämmande att det sitter kvar ännu, sex år senare

Vi skrattade, men det var sorgligt. Vi skrattade väl just för att det var så sorgligt. Det säger något, att grundtillståndet är oro.

När vi släcker ner har vi kvar våra stirriga ögon trots att de stirrat färdigt för dagen.

Vi utsätts för så mycket stimuli att vi inte vet vad vi ska ta oss till när det blir tyst.

En skärm sticker ständigt i våra ögon och skriker om saker vi egentligen inte bryr oss om och när det blir tyst vet vi inte hur man gör längre. Önskar jag var tillräckligt lat för att kunna slappna av.

Varje kväll upprepar jag samma mantra för personen som bor ihop med mig: ”Det känns som att jag inte kommer somna ikväll”.

Det är alltid stökigt i huvudet. ”Kan du snälla berätta om något tråkigt?”.

Han börjar berätta om Djinghis Khan eller Kalmarunionen.

Egentligen vet jag inte vad han rabblar varje kväll, det kan lika gärna vara ett recept på ost, jag somnar alltid efter första meningen.

Månaderna efter att min mamma gick bort var den nattliga oron tydligast. Jag stod inte ut med tystnad och mörker runtomkring mig, bristen på distraktion var hemsk.

För att slippa den upprepade jag samma ritual varje kväll, tre avsnitt Lyxfällan. Låg och blängde in i Magnus Hedbergs blanka panna tills jag slocknade.

Rastlösheten i mig gör att jag vill hitta något som ger mig mening, latheten är välsignelsen som hindrar mig. Kombinationen av de två lägger dessvärre grund för något annat, en oro

Som scenen i A Clockwork Orange när Alex med uppspärrade ögon stirrar på tortyrbilder i sin rehabilitering, men i stället kollade jag på budgettavlor med fjorton tusenlappar på kategorin ”övrigt”.

När jag tänker tillbaka ursäktar jag beteendet med att jag var i en tidig del av en sorgeprocess.

Det är dock beklämmande att det sitter kvar ännu, sex år senare.

Det känns illa att det verkar blivit standardläget. Och dessutom, tydligen, hos flera andra runtomkring mig.

Det har kanske inte bara med mamma att göra.