Egentligen borde de senaste årens skenande ojämlikhetssiffror få oss att gå man ur huse.

Protestera och kräva utjämning. Men de flesta verkar ta de ökade klyftorna med jämnmod.

Hur kan vi få jämlikhet när så många faktiskt inte verkar vilja ha det?

I LO:s nysläppta rapport ”Hur påverkar ojämlikhet synen på omfördelning?”  undersöks detta.

Rapporten visar på komplexa skäl till att vissa människor är mer positiva till jämlikhet än andra.

Jämlikhet är ju inte detsamma som rättvisa.

För medan det förra baseras på faktiska siffror är det senare subjektivt.

Men de båda begreppen hänger ihop, visar rapporten. När ojämlikheten anses orättvis anses omfördelning berättigad.

Och häri besvaras frågan hur ojämlikhet kan bli mer angeläget för fler. Allt handlar om hur samhällsproblem definieras. Hur orden laddas.

Som motvikt till det dominerande, nyliberala språkbruket behöver vi bli bättre på att ompaketera orden.

Att levandegöra orättvisan som ojämlikheten skapar och visa hur den slår mot stora grupper.

Det går att göra jämlikhet till en målsättning för hela samhället.

Men bara om vi lyckas göra ojämlikheten till något som berör i hjärtat och gör ordentligt ont i själen.