Las-utredningen en dolkstöt mot facket inför första maj
När en socialdemokratiskt styrd regering initierar en utredning om arbetsrätten utgår man ifrån att den ämnar stärka arbetsrätten. Så är dock inte fallet med den las-utredning som presenterades i dag, skriver Arbetets ledarskribent.
Lagom till första maj kommer en illa riktad dolkstöt från regeringen mot facket och arbetsrätten.
Efter att Aftonbladet i går gick ut med att det ”enligt hemliga källor” snart ska presenteras en utredning om inskränkt arbetsrätt, hade arbetsmarknadsdepartementet inget val.
Nu på morgonen gick därför regeringen ut med nyheten att en utredning ska tillsättas för att inom ett år utreda arbetsrätten. I maj 2020 ska resultaten redovisas.
Och visst hade det funnits behov av noggranna sammanställda studier och fakta om alla de effekter den redan försämrade arbetsrätten resulterat i.
En ordentlig utredning hade kunnat ge svar på vilka åtgärder som skulle behöva tas för en stärkt arbetsrätt.
I samma anda som den statliga Wallner-utredningen som presenterades i januari, hade progressiva förslag mot hyvling, mot arbetsgivarnas utnyttjande av visstidsanställningar och ofrivilliga deltider kunnat redogöras.
För visst är det en sådan utredning som man förväntar sig från en socialdemokratiskt styrd regering?
I stället presenteras detta vilket är det sista en splittrad arbetarrörelse behöver, och särskilt inför första maj i nästa vecka.
Missnöjet är redan stort från fackliga led.
Januariavtalet och kompromisserna högerut har skapat en stor oro. Och faktum är att den här utredningen ger fog för den oron.
Utredningen har fyra huvudpunkter. Den ska ge författningsförslag för utökade undantag från turordningsreglerna i las och den ska se över hur uppsägningar ska ge mindre kostnader för företag.
Sedan ska den stärka arbetsgivarnas kompetensansvar och ”skapa en bättre balans i anställningsskyddet för personal med olika anställningsvillkor”.
De två förstnämnda är enbart till för arbetsgivarna. För att arbetsmarknaden ska bli ännu mer flexibel på arbetstagarnas bekostnad. De två sistnämnda, som är bra mycket luddigare i sin karaktär, är till för arbetstagaren.
Men det råder ingen tvekan om hur viktningen ligger här. Det är en försvagning av arbetsrätten, inte en förstärkning vi med tydliga steg går mot.
Nu återstår att se hur de fackliga organisationerna mottar denna nyhet. Vilka krav de kan ställa och hur väl regeringen kan tillmötesgå de kraven.
Det arbetarrörelsen behöver nu är större enighet, inte mindre.
Om Socialdemokraterna menar allvar med att det facklig-politiska samarbetet måste stärkas och att arbetarrörelsen ska hålla ihop måste de blidka facket i den här frågan.
Annars kan regeringens dolkstöt mycket väl bli en dödsstöd.