Striden om sociala pelaren fortsätter

”Löfvens misstag hotar den svenska modellen. Vårt självbestämmande är på väg att säljas ut. Håll EU borta från den svenska arbetsmarknaden.”

Gunnar Hökmark (M) skräder inte orden då han talar om den sociala pelaren.

Han är avgående svensk ledamot i Europaparlamentet och mycket kritisk till EU:s riktlinjer för hur unionen ska jobba med sociala- och arbetsmarknadsfrågor.

I en debattartikel häromdagen fortsätter han att varna för att den sociala pelaren kan stärka de politiska krafterna som vill göra arbetsmarknadsfrågor till en fråga för EU. Även andra borgerliga politiker, liksom Sverigedemokratarerna, larmar om att den sociala pelaren kan förstöra den svenska modellen.

Men den svenska regeringen avfärdar varningarna.

Det var statsminister Stefan Löfven (S) som tog initiativ till det sociala toppmötet i Göteborg som hölls i november 2017. Och det var där EU-ledarna kom överens om en plan för att minska klyftorna inom unionen.

EU-toppmötet i Göteborg

Första dejten avklarad  – vad händer nu?

Global

Löfven var då tydlig med att den svenska arbetsmarknaden inte behöver stöpas om.

När Arbetet Global nyligen intervjuade EU-ministern Hans Dahlgen (S) var beskedet detsamma. Hans Dahlgren sa då att den sociala pelaren är en kompass för hur EU ska jobba men att det är upp till EU-länderna att förverkliga de 20 målen som satts upp.

Några EU-lagar som riskerar att förstöra den svenska modellen är det inte tal om, enligt Dahlgren. ”Besluten kommer inte att föras över till federal nivå”, sa han.

Enligt EU-ministern är därmed farhågorna överdrivna.

Då Arbetet Global var i Bryssel den 9 april under EU:s högnivåkonferens om framtidens arbetsmarknad passade vi på att fråga EU-kommissionens sysselsättningskommissionär Marianne Thyssen hur hon ser på det.

– Den sociala pelaren leder till lagar, svarar hon.

EU-minister Hans Dahlgren inte rädd att lägga svenskt veto i EU

Global

Enligt EU-kommissionen har den sociala pelaren lett till att 32 lagförslag har lagts fram, varav 24 har antagits.

Tveklöst handlar många av dessa lagar och förslag om frågor som har stor betydelse för ländernas arbetsmarknader. Några av de lagar som har antagits är initiativ för att skapa jobb för unga, rekommendationer för att bryta långtidsarbetslöshet och skapa ett system för att jämföra olika länders arbetsmarknad.

Lagar som är på väg att införas handlar om regleringar inom transportsektorn, ändra regler för hantering av cancerogena ämnen, och att skapa system för föräldraförsäkring.

Men flera av lagarna som har trätt i kraft hade EU-kommissionen redan tagit initiativ till innan den sociala pelaren antogs på ett toppmöte i Göteborg i november 2017.

Till exempel räknas den stora investeringsplanen – den så kallade Junckerplanen – vara en del av den sociala pelaren. Denna EU-satsning drogs dock i gång 2014, alltså redan tre år innan EU-toppmötet i Göteborg.

Kritikerna anser att den sociala pelaren är ett hot eftersom de anser att den överför makt från länderna till EU.
Marianne Thyssen säger till Arbetet Global att unionen endast agerar på EU-nivå i de fall där det finns ett behov.

– Vi vill inte göra mer än vad som behövs för att uppnå de mål vi har satt upp, säger hon.

Till kritikerna säger hon dessutom att den inte ändrar principen för var besluten ska fattas. Hon hänvisar även till den princip inom unionen som säger att besluten ska fattas på så lokal nivå som möjligt, subsidiaritetsprincipen.

– Jag vill berätta för svenskarna och alla som är oroliga att när vi stiftar lagar så grundar sig våra lagförslag på vad vi har kommit överens om.

Hon säger att EU-lagarna har två funktioner. Dels sätter den en minimistandard som till exempel anger hur lång arbetstiden får vara.

– Men sen finns ett utrymme för sociala parterna att göra upp villkoren, säger hon.

För Sverige och flera länder i Norden är detta en viktig fråga.

Den svenska socialdemokratin balanserar på en tunn tråd i den här frågan. I Sverige kritiseras Socialdemokraterna från höger för att lämna ut för mycket makt till EU samtidigt som arbetarrörelsen i andra länder kräver fler EU-lagar.

I februari reste Johan Hassel, socialdemokraternas internationella sekreterare, till Madrid för att träffa systerpartierna från andra EU-länder och spika en gemensam plattform inför valet till Europaparlamentet.

På kongressen var frågan om lagstiftning en känslig fråga. Arbetarrörelsen i många länder vill att EU går in och stiftar lagar om minimilön och de ser den sociala pelaren som ett sätt att nå dit.

Den svenska arbetarrörelsen har kämpat med näbbar och klor mot en sådan utveckling.

Det som gör den svenska modellen speciell är att staten inte blandar sig i så mycket i avtalen som sluts mellan fack och arbetsgivare som själva bestämmer löner och villkor. Vi har därför inte så många lagar som reglerar arbetsvillkoren, detta görs i kollektivavtal i stället.

Försvararna av svenska modellen hävdar att det är bra eftersom arbetsmarknaden snabbt kan anpassa sig efter omgivningen. Det tar längre tid att stifta lagar än att sluta avtal.

Men i många andra länder är facken ofta svaga och anställda sätter därför sitt hopp till att politiker driver igenom om minimilöner eller arbetsvillkor.

Den svenska arbetarrörelsens strategi har varit att försöka hjälpa arbetare i andra länder att få upp lönerna men samtidigt se till att det finns möjlighet att göra undantag så att svenska fack och arbetsgivare även i framtiden har möjlighet att komma överens.
Än så länge har den strategin fungerat.

När EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker föreslagit att EU ska införa en minimilön och fått stöd från Europafacket, ETUC, har svenskarna alltid velat få med ett tillägg om att det ska finnas möjligheter till undantag om fack och arbetsgivare är överens.

Hur det blir i framtiden vet ingen.