”Jag har fan slitit” ska det stå
Tack vare att jag är en del av en generation som beskylls för kronisk lathet var känslan obeskrivlig när någon tryckte på min rygg och sa att den kände bevis på att jag inte fuskat, skriver Arbetets krönikör.
Jag gick till en kiropraktor för flera års smärta under höger skulderblad.
Hon drog lite i mina axelmuskler medan jag beskrev värken och berättade att jag i många år jobbat i butik men nu studerar.
Jag sitter mycket ner om dagarna och skriver.
Hon sa: ”Du är jättespänd. Det här har du gått med för länge”.
Just då kände jag att det var det finaste någon någonsin sagt till mig.
En varm, förskonande bekräftelse av min idoliserande självuppfattning: Jag är en jävla kämpe.
Det ska tilläggas direkt: Jag är ingen kämpe. Jag gör det jag ska, många gånger uselt eller mediokert.
I butiken tog jag ibland två 12-timmarspass efter varandra fast det var emot reglerna, jag krökte min kropp i obekväma lyft och sen väntade jag in avkastningen från min självförsummande insats
Men i min självbild är jag någon annan, självuppoffrande med en obeveklig lojalitet.
Det är mitt problem. Jag tror att jag är militär fast jag egentligen bara burit läskbackar på Coop och varit för lat för att sträcka på ryggen.
Det fanns något bitterljuvt i orden: ”Du har gått med det här för länge.”
Jag tänkte att det betydde att jag lidit för mycket.
Hon tänkte kanske att jag skulle svara: ”Så dumt av mig.”
Men jag sög i mig det som en komplimang. Min kropp visade alltså tydliga tecken på att den nötts ner.
Hur dessa skador än uppkommit så är jag uppenbarligen en hjälte.
Hennes ord om mina stumma ryggmuskler gav mig en snabb tanke.
”Jag har fan slitit” ska det stå på min gravsten. Inte nödvändigtvis för att det är sant, utan för att det skulle kännas härligt om det vore sant.
När jag är död är inte bevisbördan min ändå, på en gravsten kan man skriva vad som helst utan att behöva stå till svars.
Jag blir rörd av tanken på att människor kämpat på, helst inte på grund av glöd eller engagemang.
Snarare ska stretandet komma ur inställningen att man gör det man ska.
När man är på ett jobb så jobbar man tills märgen sugs ut ur benen.
Tack vare att jag är en del av en generation som beskylls för kronisk lathet var känslan obeskrivlig när någon tryckte på min rygg och sa att den kände bevis på att jag inte fuskat.
Det är ärligt att ha en förslitningsskada orsakad av arbete, då har det arbetats.
I butiken tog jag ibland två 12-timmarspass efter varandra fast det var emot reglerna, jag krökte min kropp i obekväma lyft och sen väntade jag in avkastningen från min självförsummande insats.
…jag sög i mig det som en komplimang. Min kropp visade alltså tydliga tecken på att den nötts ner. Hur dessa skador än uppkommit så är jag uppenbarligen en hjälte
Tänkte att mina ansträngningar var stordåd. Skörden kom inte förrän nu, fem år senare, när jag betalade för att någon skulle hjälpa mig med smärtorna jag åsamkat mig själv.
Jag läste i en serie av Sara Granér, att människor skriver att de sprungit maraton i sina cv:n för att kunna visa att man kan ta mycket skit utan att klaga.
Om det vore socialt acceptabelt hade jag transkriberat mitt samtal med kiropraktorn och skickat ut i stället för mitt cv.
Ett alibi mot den lathet jag tillskrivs när jag säger att jag föddes på 90-talet.
I slutet av behandlingen när jag frågade, kanske för att få mer medlidande och snälla ord, ”Men varför är jag såhär spänd?” svarade kiropraktorn tyvärr ”Det är för att du gör det du gör. Du sitter konstigt och du spänner dig”.
Kommer aldrig mer att gå dit.
