”Om teatertopparna inte visste borde de avgå”

KULTURDEBATT När Metoo-hösten övergått i vår försöker jag komma in i den repsal jag har bokat på Dramaten.

Det är låst, och till slut öppnar en mycket känd regissör. Bakom honom står den namnlöse skådespelaren – han som inte ska vara på teatern.

Han som är ökänd, omtalad, får utbrott och får fortsätta trots att det påtalas.

Han som av den nya Dramatenchefen fått både långtidskontrakt och huvudroll trots att han hade gått i pension.

Jag finner situationen obehaglig, inte för att jag är rädd för skådespelaren. Jag är rädd för en teater så ovillig att göra något åt sina problem.

Ett år senare hålls en ljusmanifestation utanför Elverket där den namnlöse skådespelaren spelar.

Det är dagen innan 24 mars, symboliskt och betydelsefullt för mig, dagen då Buenos Aires gator fylls med människor som firar diktaturens fall.

Där uppfinns det som på argentinska heter escrache.

Det som organisationen Hijos, Barnen, 1995 börjar använda som ett sätt att protestera mot straffriheten för diktaturens bödlar.

Jag inser att det sexualiserade våldet mot kvinnor i kulturvärlden inte bara syftar till att förstöra kvinnors kroppar utan även deras konstnärskap

De gick helt enkelt och ställde sig utanför det hus, den arbetsplats, den institution där det bor en torterare, en kidnappare, en våldtäktsman.

Syftet är att peka ut men framförallt att peka på ett systemfel.

För mig var ljusmanifestationen utanför Dramaten en escrache som pekar på ett systemfel där förövare försvaras och offer tystas.

#brinnförjosefin kommer efter att SVT:s dokumentär om sångerskan och skådespelerskan Josefin Nilsson sänts.

Det är berättelsen om den misshandel som leder till mångåriga skador.

1997 är året. Josefin Nilsson är på toppen av sin karriär. Hon är den folkliga från ”utanför-Stockholm, han är finkultur.

Den namnlöse skådespelaren spelar framträdande roller på sitt Dramaten.

1997 skriver Expressen om Jean-Claude Arnaults sexuella övergrepp.

Själv jobbar jag som assistent i Europaparlamentet. En av mina parlamentariker har sexualiserat våld mot kvinnor som en av sina huvudfrågor.

Jag ser, läser och lär mig allt. Tror att jag aldrig kommer chockas igen.

Efter några år i teaterbranschen blir jag ändå chockad.

Jag inser att det sexualiserade våldet mot kvinnor i kulturvärlden inte bara syftar till att förstöra kvinnors kroppar utan även deras konstnärskap.

Det är sångerskan Josefin Nilsson han vill förnedra, tysta, eliminera.

Och det finns många Josefin Nilsson. Så många systrar att jag inte kan namnen på dem alla.

Syftet är att peka ut men framförallt att peka på ett systemfel. För mig var ljusmanifestationen utanför Dramaten en escrache som pekar på ett systemfel där förövare försvaras och offer tystas

Vad Metoo avslöjar för mig är inte att det finns många män som begår övergrepp.

Det som avslöjas är det dåliga ledarskapet.

Det ledarskap som gör att den namnlöse skådespelaren omhuldats av minst fyra Dramatenchefer och får fortsätta även efter pension. Han är omistlig, hon död.

Nu säger Dramatens styrelseordförande att de arbetar med ett policydokument. Teaterchefen säger ingenting. Och så ställer de in pjäsen de själva har beställt.

Som om det vore själva produktionens fel att arbetsplatsen inte åtgärdat det mest uppenbara av problemen.

En annan paroll uppfunnen i Argentina under den ekonomiska krisen 2001 var que se vayan todos, alla borde avgå. Det är där vi är nu.

Jag bryr mig inte om vad som händer med den namnlöse skådespelaren. Han tillhör det förgångna.

Men jag bryr mig om att framtiden är i händerna på dem som låtit detta ske. Det är ett större problem.

De möjliggörande finns kvar i Svenska Akademien, de finns kvar på Dramaten och på andra ställen också.

Om de längst upp vet så lite som de påstår, då kanske de borde bytas ut mot människor som vet mer.

För utan vetskap kan problem aldrig åtgärdas.