Barn tvingas att bli finslipade lögnare
Arbetets krönikör om att barn knappast är så ärliga som vi tror - evolutionen gör att de i stället blir som vi vuxna: finslipade lögnare.
Vi vuxna påstår oss veta en sak säkert om barn: de är ärliga.
Barn ska vara ”det ärligaste vi har”, goda änglar alternativt oförmögna att påstå något annat än sanningen.
Jag kan inte känna igen mig mindre. Barndomen var en lång lögnfest. Barn är inte ärliga utan snarare oslipade.
Min pojkvän berättade om en barndomsvän som drog lögner av hög kaliber.
En var närmast bombastisk, både till karaktär och innehåll.
Kort och gott: hans pappa hade en stridsvagn hemma i garaget. Givetvis.
Evolutionen tvingar barn att öva på att bli som vi är nu – mer finslipade lögnare
Den kom ofta upp på tal mellan kompisarna. Allt annat hade varit dårskap, står det en stridsvagn i ett mellansvenskt garage i början av 2000-talet ger alla andra samtalsämnen samma nyhetsvärde som grus.
De observanta och källkritiska barnen som hörde talas om stridsvagnen bad om bevis.
När de kom till stridsvagnshemmet visade det sig vara ett vanligt hus med ett vanligt (misstänkt litet) garage.
När garaget dessutom visade sig vara tomt hade vännen en förklaring: ”Pappa är ute och kör med den nu.”
Pappa är ute och kör med en tank. På Växjös kullerstensgator en tisdag. Ja!
När jag själv var åtta rotade jag i min brors flickväns sminknecessär. Fick en stark känsla för en ögonskugga i skarp blå nyans.
Mosade in sminkborsten i tre blåa skuggor och strök över ansiktet. Tryckte sedan ner fingret i det vita pigmentet.
Åt säkert en del av pulvret. Massakrerade paletten till oigenkännlighet.
Fortsatte tills jag såg ut som en utomäktenskaplig avkomma till nån i Blue Man Group.
När min brors flickvän kom in i rummet och frågade vad jag hade gjort skyllde jag på pappa.
Hur jag tänkte rent praktisk – om pappa förstört sminkpaletten och jag helt enkelt fötts klarblå i delar av ansiktet – eller om jag menade att det var pappa som hade sminkat mig framkom inte.
Oavsett vilket var inte lögnen vattentät för min brors flickvän heller.
Barndomen var en lång lögnfest. Barn är inte ärliga utan snarare oslipade
När en vän en gång ville hem för att han inte orkade hänga samlade han oss i en ring, pekade med hela handen i riktning mot familjens hus och förklarade att han ”ska hem och leta efter en grej i en timme”.
Genialiskt på många sätt. Men tyvärr genomskinligt även för denna cirkel av tioåringar. ”Leta efter en grej i en timme” hade inte hållit i rätten.
En annan favorit i arkivet ”LÖGNER AV BARN” är påståendet: ”Min mamma har en sniper hemma som hon köpt på Hobbex”.
I vilken kontext detta sades minns jag inte men jag uppskattar att någon har sagt det någon gång.
Vi kan helt enkelt inte påstå att barn är ärliga när den enda konversationen jag hör vuxna ha med sina barn är:
– Nils behöver du gå och kissa?
– Nej.
– Men du, jag vet att du behöver gå och kissa.
Vi måste sluta fråga ”Nils” saker och förvänta oss annat än lögnaktiga svar.
Han gör bara vad han kan för att förbereda sig inför framtiden där han ska behöva dra mycket tyngre lögner som ”jag trivs med mitt jobb” och ”jo jag mår bra”.
Evolutionen tvingar barn att öva på att bli som vi är nu – mer finslipade lögnare.
