Svensk gangsterrap – en kriminell framgångssaga

Mediaprofilen Fanna Ndow Norrby och rapparen Gee Dixon debatterade på Instagram kvinnohatet i Dixons låt ”Mina Hoes”.

Låten innehåller en rad grovt sexistiska formuleringar, något som – tillsammans med romantiska skildringar av grovt våld och kriminalitet – är ganska vanligt i svensk hiphop 2019.

Trots de efterföljande smaklösa nätkommentarerna om Ndow Norrby var diskussionen långt mer konstruktiv och initierad än något vi har sett om svensk hiphop på flera år.

Det är märkligt med tanke på hur stort fenomenet de diskuterar är. Svensk hiphop dominerar ungdomars musikkonsumtion, och svensk kulturkritik står handfallen inför vad som sker.

Musikbranschens kanske tyngsta pris – Grammis för årets artist – tilldelades i år en krullhårig 23-åring från Tensta: Z.E

För två år sedan avtjänade han ett fängelsestraff för grov stöld. Han har efter detta gjort kometkarriär med sina fyndiga rim om knark, snabba pengar, lösa förhållanden, inbrott och vapen.

…det vi hör är berättelsen om vår framtida generations tankar, rädslor och aspirationer. Vi kan vara lata och skita i det, eller så kan vi ta vårt ansvar och prata om det

I en intervju med P3:s Mats Nileskär säger Z.E att han tror att nyckeln till framgången ligger i att han får det täta mörkret att svänga.

Han är en ”snäll” gangster. Till skillnad från föregångarna i Kartellen, som vände upp och ned på hela den svenska musikvärlden när de trängde sig in på scenen i slutet av 00-talet.

Kartellen är ett unikt fenomen. De bildades som språkrör för den verklighet kriminella upplevde i det nyliberalt anstrukna bostadssegregerade Sverige. Deras musik blev ett förtäckt hot mot den rådande ordningen – inte minst polismakten.

Kartellens musikaliska falang bestod av Sebbe Staxx och Kaka, men den fängslade chefsideologen Leo ”Kinesen” Carmona knöt ett antal kända yrkeskriminella till gruppen.

Däribland Janne ”Babyface” Ranninen – mannen som dömdes för det ökända Solvallamordet.

Det tog ett par år för de svenska kulturinstitutionerna att omfamna och krama sönder Kartellen.

Inte minst sedan Kartellen hade ”lugnat” sig och börjat framträda som de Palme-nostalgiska ursossar de egentligen var.

Då var det i stället dags för Dramaten-scener, föreläsningsturnéer och Babel-intervjuer. En kammade sig och blev svenne (Kinesen) en annan hittade Gud (Sebbe). Vad som hände med Kaka är för närvarande oklart.

Kartellens arv lever kvar än i dag bland svenska ungdomar i åldrarna tolv till tjugo-någonting.

Tittar man på sajten Sverigetopplistan – Svenska grammofonleverantörers förenings statistiksida för streaming och försäljning av musik – toppas den i skrivande stund av låten ”Katten i trakten” av rapparen Einár. På fjärde plats, efter bland annat Lady Gaga, ligger Ant Wans ”Kall”.

Båda låtarna kan klassas som – i brist på bättre ord – ”gangsterrap” med romantiska referenser till vapen, droger och våld.

Där ”Katten i trakten” är en kärlekslåt riktad till en hård ortenbrud är ”Kall” en personlig uppgörelse med en våldsam drogdriven livsstil. Där Kartellens musik vilade på en grund av klassisk betonghiphop från de amerikanska kustmetroploerna är den nya vågen betydligt mer fri i sin form.

Influenser från Atlanta trängs med ljud från de brittiska öarna, Karibien eller Västafrika.

Det är melodilöst, förenklat och dansvänligt. Samtidigt har texterna blivit råare, mer nihilistiska och tömda på politisk ideologi.

Den nya svenska gangsterrapparen är en kokainsnortande, tramadoltuggande, materialistisk mördarmaskin som vill få alla att dansa till tonerna av hans undergång och förfall – som är dessvärre en verklighet i Sverige 2019.

I fjol dömdes rapparna Yasin och Jaffar Byn till fängelsestraff för vapeninnehav. De har kopplats till den pågående gängkonflikten i nordvästra Stockholm.

Z.E har beskrivit sig själv som en ”livsstilskriminell” som lämnat livsstilen. Men i många av hans videos förekommer vapen och droger.

Innehållsmässigt varierar texterna från ångerfulla och reflekterande till rakt ut hotfulla.

Ett annat exempel är Alex Ceesays låt ”Häromkring” där han bland annat rappar ”om du är sen på din krit, vi får din mammas adress sen vi gel dit” och ”mitt i trafik du blir av med ditt liv vi skiter totalt om ditt barn finns i bilen”.

Det är frånstötande. Precis som populärmusik ska vara. Den populäraste musiken i Sverige 2019 är också den hårdaste och mest subversiva.

Aldrig har Nationalteaterns slitna fråga ”är du rädd för ditt eget barn, lilla mamma?” varit så befogad som när Asmes text om att krama en sörjande mor vars son skjutits ihjäl hörs dovt inifrån pojkrummet.

Det är lätt att tro att det enbart är ungdomar från så kallade ”socioekonomiskt utsatta” områden som lyssnar på musiken, men då bedrar man sig.

I likhet med den amerikanska gangsterrappens utbredning under 90-talet är den stora publiken ungdomar från majoritetssamhället.

De ser på det hela som underhållning i likhet med gangsterfilmer.

När jag gjorde verksamhetsförlagd utbildning på Tullängsgymnasiet i Örebro – där majoriteten av eleverna är etniska svenskar från Örebros kranskommuner – upptäckte jag att majoriteten av dem lyssnade på Z.E, Yasin och liknande artister.

Den nya svenska gangsterrapparen är en kokainsnortande, tramadoltuggande, materialistisk mördarmaskin som vill få alla att dansa till tonerna av hans undergång och förfall – som är dessvärre en verklighet i Sverige 2019

Dessa skildrar en verklighet långt ifrån den eleverna upplever i Stora Mellösas eller Glanshammars stilla tristess.

Den enkla utvägen är förstås att fördöma den unga generationen, deras musik och kultur.

Ställa sig med moraliska pekpinnar och berätta hur fel det är att välja ett kriminellt liv. Men det vi hör är berättelsen om vår framtida generations tankar, rädslor och aspirationer.

Vi kan vara lata och skita i det, eller så kan vi ta vårt ansvar och prata om det. Inte som när kulturetablissemanget, i sin iver att framstå som underklassens förkämpar, slingrade sig kring Kartellen.

Eller som när man sätter rapparen Erik Lundin i en morgonsoffa för att förklara vad han menar med ordet ”haffla” – igen. Utan på riktigt. Kritiskt.

Det sker sådana samtal i detta nu, fast lite i skymundan.

Samtalet mellan Fanna Ndow Norrby och Gee Dixon var ett ärligt och initierat steg i rätt riktning.