Den hänsynslösa Haggan hackar systemet

RECENSION. När Thelma i Aase Bergs roman Haggan träffar Victor lovar de varandra att de ska lämna sina äktenskap för varandra.

Så Thelma sitter ensam på jämtländska landsbygden och väntar. Väntar, väntar på en Victor som mest verkar använda henne som ett sätt att rädda sitt äktenskap.

Vid det slutgiltiga sveket tar Haggan tar plats i hennes kropp för att slå sig ur kvinnofällan. Den patriarkala kärleken ska få sitt eget Metoo.

Romanen är en slags systerbok till Bergs senaste diktsamling Hackers från 2015, där vi första gången mötte Haggan och flera av de teman och ämnen som går igen här: Natascha Kampusch, Valerie Solanas och hackern som en modell för att utnyttja det patriarkala systemet för att vinna frihet.

Det är Haggan som berättar, ömsom i tredje person, ömsom första. Det eftertänksamt analytiska varvas med det poetiska, med det pladdriga och det offensiva.

Perspektivet skiftar mellan ömsinta skildringar av Thelma och Victor och abstrakta essäistiska resonemang där Berg avslöjar den manliga narcissismen och den äktenskapliga triangeln, där hustru, make och älskarinna ingår i ett symbiotiskt system för att bevara mannens illusion av frihet.

Naturligtvis på bekostnad av kvinnornas.

Berg lånar tonen och ilskan från Solanas, samtalar med Lena Andersson, Carina Rydberg och Maja Lundgren men värjer sig för alla biografiska läsningar: Victor är alla män.

Det är en ofta rolig och kompromisslös stridsskrift för den heterosexuella kvinnan.

Så vad är lösningen? Sluta ligga med gifta män, knulla som en man, utan kärlek, med någon som inte bekräftar dina narcissistiska begär.

Haggan vill queera heterosexualiteten, vara kvinna utan kvinnlighet.

Hon är hänsynslös, skamlös och bryr sig inte om att vara behaglig eller till lags.

Det är knappast en utopi, snarare ett sätt att göra motstånd, att hacka systemet.

Agera som om du var fri, så kanske du också blir det.

Det liknar också ganska mycket Victors illusoriska frihet, men det kanske bara är ett steg på vägen.