Nudging leder till frågan: Varför köpte jag det här?
Teorin om nudging gör mig nedstämd, för den säger att vi som kunder inte förmår att vara kritiska, skriver Arbetets krönikör.
Lär dig känna igen butikernas knep”, läser jag på SVTs hemsida.
Inslaget handlar om ett fenomen inom beteendevetenskapen – Nudging.
Genom att arrangera en valsituation på ett särskilt sätt kan man också styra vilket val människor kommer att göra.
Konsumenten ska bli ”knuffad” i riktning mot ett ”bättre” val. Mat som serveras på mindre tallrikar ska minska matsvinnet, till exempel.
Nudging grundar sig i tanken om människans begränsade kognitiva förmåga som kan leda till dåliga beslut.
Och om sändaren ändrar ”valarkitekturen” går det att påverka dessa beslut.
Flera års arbete i en matbutik har lärt mig grunderna i nudging.
Produkter i ögonhöjd. Mycket färg. Direkt i entrén ska en vara liksom explodera i ansiktet på kunden.
Du ska helst få köparen att lägga den första varan i korgen så fort som möjligt, då köps det mer i slutändan.
Företagen tar såklart inget samhällsansvar, de vill bara överleva. När man läser om nudging tas exempel som att ”placera frukt i ögonhöjd” upp, men sanningen är dystrare än så
The first cut is the deepest. Stora kvantiteter ska alltid placeras så att hyllan, korgen eller lådan ser överfull ut, då ser det ut att vara billigt.
Detta är så banalt att det gör mig obekväm.
Vi, vuxna människor, är bara långa barn som blir tokiga av att se mycket färg och överfyllda korgar.
Saliga dreglar vi över färgglada förpackningar och stora röda texter om billiga priser.
Jag drabbades en gång av säljhybris i butiken.
Jag äcklas av mig själv vid tanken på det, men jag fick för mig att jag skulle beställa hem hundratals proteinbars och placera nära kassan (där de sista små impulsköpen görs).
Produkten hade ett lågt inköpspris för butiken och ett skamligt högt pris till kunden.
Jag beställde hem en beklämmande mängd oätliga, smuliga, bars; godis för dem som inte vill erkänna att de äter godis.
De sålde uselt. Veckor passerade utan att den stora trådkorgen med bars minskade.
Enligt nudging-teorin sålde de förmodligen dåligt för att jag beställde för få, men en del av mig hoppas att de låg kvar för att det var en dålig produkt som människor är för kloka för att köpa.
Det slutade med att jag, fylld av skam, köpte två proteinbars varje gång jag gick hem från arbetet.
Den bestraffningen är jag glad för, skit ska skit ha.
Flera gånger har jag hört denna typ av kommentar från kunder i kassan: ”Ni är så elaka som lägger fram varor på det här sättet. Då går det ju inte att undvika!”
Jag håller med. Butikerna är elaka men dessutom är vi konsumenter för dumma.
Teorin om nudging gör mig nedstämd, för den säger att vi som kunder inte förmår att vara kritiska.
Nudging lyfts upp som ett potentiellt samhällsförbättrande fenomen där man kan minska matsvinn och få folk att välja bättre, men i praktiken är det givetvis bara ett nytt sätt att kränga grejer.
Företagen tar såklart inget samhällsansvar, de vill bara överleva.
När man läser om nudging tas exempel som att ”placera frukt i ögonhöjd” upp, men sanningen är dystrare än så.
Nudging grundar sig i tanken om människans begränsade kognitiva förmåga som kan leda till dåliga beslut.
De nyttiga alternativen ligger inte framför näsan på konsumenten, utan de marginalstarka varorna.
Ibland slår det tillbaka mot försäljaren, som när jag skamset tvingade i mig sukralossprängda bars i ett halvår.
Men alltsomoftast lämnar det bara konsumenterna med känslan av tomhet när de väl plockar upp matkassen hemma från butiken,”varför köpte jag det här?”.
Erika Petersson, studerande i Lund, jobbat nio år i butik, skriver och twittrar under namnet ”Kassadrottningen.
