Målet uppnått: 100 timmar mer fritid per år

Bättre hälsa, fler jobb, ökad jämställdhet… I början av 1990-talet såg många medlemmar i Metall sex timmars arbetsdag som nyckeln till ett bättre samhälle.

I motioner till Metalls kongresser jämförde de med tyska IG Metall, som var på väg att få 35-timmarsvecka. Med 40 timmars arbetsvecka arbetade svenskarna mer än de flesta européer.

Men förbundsstyrelsen höll igen. Sex timmars arbetsdag skulle bli för dyrt. Inte ens 35-timmarsvecka låg inom räckhåll.

Veli-Pekka Säikkälä, avtalssekreterare i IF Metall, var ombud på kongressen 1995 som antog det mer realistiska målet: 100 timmars arbetstidsförkortning per år genom kollektivavtal.

En mindre grandios frihetsreform än sextimmarsdagen, men möjlig att genomföra.

– I den första avtalsrörelsen efter kongressen fick vi igenom tolv minuters arbetstidsförkortning i veckan – i en treårig uppgörelse. Många var missnöjda, tolv minuter lät ju inte mycket, säger Veli-Pekka Säikkälä.

”De där timmarna gör mycket för hälsan”

Arbetsrätt

Men år för år har IF Metall förhandlat till sig ytterligare minuter. Medan undersköterskor och butiksanställda försökt att få arbeta fler timmar för att försörja sig har verkstadsarbetarna kunnat avstå löneökningar till förmån för ledig tid.

En anställd i verkstadsindustrin tjänar nu in 82 minuters betald ledighet varje arbetad vecka. På ett år blir det 64,5 timmar.

Till detta kommer att pengar läggs undan för förkortad arbetstid i slutet av arbetslivet, så kallad delpension.

Just nu betalas avgifter på 1,9 procent av lönen in till verkstadsarbetarnas delpension. Omräknat till betald ledighet motsvarar det ytterligare drygt 45 minuter i veckan, eller drygt 35 timmar kortare arbetstid per år.

Arbetstidsförkortning, som innebär att vi betalar för icke arbetad tid, går stick i stäv med de målen. Dessutom kostar det att organisera om skiftlag och hitta ersättare

Sammanlagt gör det att målet om 100 timmars arbetstidsförkortning är uppnått för dem som omfattas av teknikavtalet, IF Metalls i särklass största avtal.

I april 2019 i år når också anställda i bilverkstäder och stålverk målet, medan exempelvis tvätteri- och textilarbetare har en bit kvar.

Arbetstidsförkortningen tas ut på en mängd olika sätt.

På en del företag har fack och arbetsgivare enats om att baka in den i schemat, till exempel genom lediga klämdagar eller avkortade fredagar.

På andra samlas all ledighet på den anställdes tidbank, så att hon eller han kan ta ut den efter eget huvud – som lediga timmar eller dagar, som pensionspremier eller i pengar.

Så lång är en normal arbetsvecka i några avtal

– I vissa företag är medlemstrycket stort på att alltihop ska schemaläggas, i andra vill folk ha all tid själva. Det här är en fråga som engagerar, säger Tommy Thunberg Bertolone, ombudsman vid IF Metall.

Efter 24 års gnetande är alltså målet nått för en stor del av medlemmarna. Ändå hörs inga fanfarer.

Framgången skyms av att arbetstiden på senare år inte har förkortats genom att fler minuter lagts till tidbanken.

I stället har arbetsgivarna ökat inbetalningarna till de anställdas deltidspension, som ska göra det möjligt att gå ner i arbetstid någon gång efter 60 års ålder.

– En del tycker kanske att kortare arbetstid i slutet av arbetslivet inte är ”riktig” arbetstidsförkortning på samma sätt som kortare arbetsvecka. Men möjligheten att ta ut arbetstidsförkortningen i form av pension har faktiskt funnits där hela tiden, säger Per-Olof Sjöö, ordförande för GS-facket, som inte har hunnit lika långt som IF Metall med sitt 100-timmarsmål.

Inom stålindustrin fick arbetstidsförkortningen redan från början formen av ”livsarbetstidspremie”, ett extra pensionssparande som gör att många stålarbetare nu har råd att gå ner på deltid när de fyllt 60.

Samtidigt som arbetstidsförkortningen är omtyckt har den haft ett pris. Arbetsgivarna har, med Veli-Pekka Säikkäläs ord, ”hatat” den.

Per Widolf, förhandlingschef vid Industriarbetsgivarna, förklarar:

– Vi måste hela tiden fokusera på konkurrenskraft och produktivitet. Arbetstidsförkortning, som innebär att vi betalar för icke arbetad tid, går stick i stäv med de målen. Dessutom kostar det att organisera om skiftlag och hitta ersättare.

Den lediga tiden finns däremot kvar. Timmarna ligger där, också för alla nyanställda. Det är ett bestående värde i våra avtal

För att övervinna arbetsgivarnas motstånd har IF Metall fått acceptera flexiblare arbetstider.

De arbetsgivare som följer teknikavtalet kan numera öka eller minska arbetstiden med upp till 40 minuter per arbetspass utan att förhandla med facket, den så kallade arbetstidskorridoren. Det är en maktförskjutning.

Och från och med avtalsrörelsen 2013 har alltså facken accepterat att det inte blivit fler lediga timmar i taidbanken, utan ”mer ledighet i slutet av arbetslivet” (det vill säga delpension).

Det skiftet beror primärt på att pension är lättare för arbetsgivarna att hantera än lediga timmar – inte på krav från de anställda.

Å andra sidan har facket också känt hotet om låga pensioner, och bedömt att medlemmarna måste hålla sig kvar i arbetslivet högre upp i åldrarna.

Arbetstidsförkortningen blev inte exakt vad visionärerna i Metall tänkte sig på 1990-talet, men de fackliga företrädarna ser den ändå som en framgång.

Ingen tror att det hade varit bättre att ta ut hela utrymmet för löneökning i pengar.

– Pengar går aldrig att säkra, och det beror inte bara på inflationen, säger Veli-Pekka Säikkälä. Vi kommer överens om lönerna på en arbetsplats, sedan kommer nyanställda in, genomsnittslönen sjunker och den lokala potten påverkas.

– Den lediga tiden finns däremot kvar. Timmarna ligger där, också för alla nyanställda. Det är ett bestående värde i våra avtal.