”Modiris podd om Förintelsen är ett fullständigt haveri”

KULTURDEBATT. Samma dag som många uppmärksammade Förintelsens minnesdag den 27 januari valde mångsysslaren Navid Modiri att påbörja andra säsongen av sin podcast ”Hur kan vi?”

Dagen till ära var en av Sveriges mest ökända förintelseförnekare, Ingrid Carlqvist, inbjuden till ett frimodigt samtal.

Datumet är förstås illa valt. Den här dagen ska överlevarnas röster höras.

Det finns olika sätt att uppmärksamma Förintelsens minnesdag, men om vi trots allt bortser från schemakrocken är det inget fel i sak med att rasister möts av kritiska frågor och tvingas förklara sig. Tyvärr uteblir de riktigt tuffa frågorna i podden.

Modiris koncept låter på pappret lovande. Han kallar sig samtalsextremist, vilket är en catchig etikett.

Jag tror att det handlar om att han vill propagera för ett sansat samtal när så många bara skriker på varandra i sociala medier och i snabba debatter. Att vi kan mötas utan att hålla med varandra.

Modiri presenterar Ingrid Carlqvist som ”författare, chefredaktör, journalist” och tillägger att hon ”även har andra epitet som andra människor har kallat henne, bland annat rasist, nazist, förintelseförnekare, islamofob”.

För att ett samtal ska komma till stånd krävs två samtalsparter, men podden består snarast av två skilda komponenter: en gäst som håller ostörd monolog och en arrangör som cyniskt räknar intäkterna i takt med övertrampen

De pratar i en timme och trekvart. Det krävs mycket för att hålla igång ett samtal under så lång tid och det är kanske därför det successivt utvecklas till en lätt modererad föreläsning kring hennes teorier.

Sverige islamiseras, det sker på grund av en judisk konspiration och kvinnor utan slöja är lovligt byte för våldtäkt enligt koranen, får vi bland annat höra.

Navid Modiri verkar oförberedd och hittar aldrig bärande motargument som tvingar Ingrid Carlqvist till reträtt.

Ingrid Carlqvist skriver ofta ifrågasättande om Förintelsen på sociala medier, men den heta potatisen kommer på tal först mot slutet.

Hon hävdar att man måste kunna diskutera detaljerna kring Förintelsen.

Premissen för hennes resonemang är att det finns luckor i historieforskningen och att antalet personer som mördades av nazisterna kan ifrågasättas. Hur många miljoner judar var det egentligen?

Ingrid Carlqvist har till exempel skrivit ”Jag uppmanar alla att gå igenom bevisen för Förintelsen. De flesta är övertygade att det finns tonvis med bevis, men när man går igenom det blir det inte alls så tydligt längre. Kolla alltid allting”.

Navid Modiri läser upp just detta citat.

Ingrid Carlqvist har också gett judarna själva skulden för utvecklingen i Nazityskland: ”Judarna hade förklarat krig mot Tyskland redan 1933 och ansågs vara fiender till landet”, ett uttalande som inte nämns i podden.

Trots sådana påståenden hävdar Ingrid Carlqvist att hon inte är förintelseförnekare.

Den gängse definitionen av en förintelseförnekare är dock någon som hävdar att Förintelsen aldrig har ägt rum eller någon som förnekar folkmordets omfattning. Hennes uttalanden är klara exempel på det senare.

Navid Modiri har här ett gyllene tillfälle att kritisera henne med kraft, att hänvisa till omfattande vedertagen och samstämmig historieforskning. Det hon precis har producerat är uppenbara och dessutom högst förväntade lögner, klassisk antisemitism.

Att döma av responsen i sociala medier är det till stor del Modiris val av kontroversiella samtalspartners som får publiken att öppna plånboken. ”Filosofiska rummet” i P1 hade aldrig fungerat som swishpodd, om man så vill

I stället säger han: ”Det är ett känsligt område med otroligt mycket sorg och trauma inbäddat, så på ett känslomässigt plan förstår jag varför det är så lätt-triggat. Jag förstår att människor blir arga och upprörda, för ifrågasättanden och nyanseringar kan lätt kännas som avfärdande och kritik.”

Sedan snurrar han in sig i ett resonemang om att hon vill nyansera och att förintelseförnekare behandlas lite som sådana som tror att jorden är platt, men att saker självklart måste gå att diskutera.

Och här någonstans havererar samtalet slutgiltigt. Förintelsens omfattning är inte en fråga om åsikter.

Det finns svar som är rätt och svar som är fel. När någon hävdar en felaktig uppgift måste den rättas, inte ursäktas med hobbyteorier om känsliga sörjande.

När samtalet är över är det enda som egentligen har hänt att Ingrid Carlqvist har fått presentera sina idéer för en större publik.

Bristen på ifrågasättande gör att hennes extrema åsikter i stunden låter tolerabla.

Navid Modiri gör därmed sin podd till en arena för att normalisera rasistiska konspirationsteorier. En oinsatt lyssnare kan tro att det faktiskt finns någonting att diskutera.

Jo, förresten. En sak till har hänt. Några av lyssnarna har donerat pengar.

För ”Hur kan vi?” har i skrivande stund dragit in omkring 400 000 kronor på Kickstarter plus en okänd summa via Swish.

Det finns olika sätt att uppmärksamma Förintelsens minnesdag, men om vi trots allt bortser från schemakrocken är det inget fel i sak med att rasister möts av kritiska frågor och tvingas förklara sig

För de här pengarna skulle man kunna göra ordentlig research och andra förberedelser – men de stora bristerna i det avseendet får mig att undra om Navid Modiri verkligen är intresserad av samtalen i sig eller om han bara är intresserad av affärsidén.

Att Navid Modiri är beroende av att vara kontroversiell har han själv medgivit på Twitter.

”Tack vare hånfulla nöjesjournalister och bittra publice-serviceprogram så har Kickstartern för Hur kan vi närmat sig 60.000 kronor. Tack för att ni visar så tydligt att det öppna och fria samtalet behövs mer än nånsin”, skrev han för några dagar sedan, nära det höga tonläge som brukar användas av högerextremister som klagar på ”mainstreammedia”.

Därmed är vi tillbaka i skriken på sociala medier, de som ”samtalsextremisten” vill komma bort ifrån samtidigt som de utgör fundamentet i det klickonomiska ekosystem som genererar poddens intäkter.

Att döma av responsen i sociala medier är det till stor del Modiris val av kontroversiella samtalspartners som får publiken att öppna plånboken. ”Filosofiska rummet” i P1 hade aldrig fungerat som Swishpodd, om man så vill.

I ”Hur kan vi?” lyser samtalet med sin frånvaro.

För att ett samtal ska komma till stånd krävs två samtalsparter, men podden består snarast av två skilda komponenter: en gäst som håller ostörd monolog och en arrangör som cyniskt räknar intäkterna i takt med övertrampen.