”Ta hand om varandra för att driva engagemanget framåt”

De senaste nio månaderna har mina prioriteringar ändrats. Min bästa vän och tillika mitt barn diagnostiserades med cancer.

Förtroendeuppdragen byttes ut mot behandlingar.

För mig som engagerad förtroendevald har året varit tufft på många sätt även om jag vet att rörelsen klarar sig utan mig när jag prioriterar att vara där jag behövs mest.

Det är det fina med vår rörelse, den är så mycket större än bara en enskild individ.

Vi är vår styrka, vi är vår överlevnad och vi måste göra jobbet.

Vilka vi är varierar över tid men vi är inte självgående och vi är inte någon annan.

Vi behöver lova varandra att tillsammans hjälpas åt att ta hand om oss, vår arbetsmiljö och våra villkor framåt.

Att vistas mycket på sjukhus väckte många känslor hos mig och stärker mig samtidigt i vetskapen om att mitt engagemang för samhällsfrågor är något jag aldrig kommer att släppa.

Reflektioner över en sjukvård med vårdpersonal som stressar och prioriterar för att hinna. Som tvingas till extra pass för att trygga vår behandling.

På tv, radio och i sociala medier ser vi kritiska röster, de som inte hinns med och prioriteras bort i samhället och irritationerna som det medför.

Så lätt det är att klaga, så lätt det är att skjuta över ansvaret på andra och inte se sin egen del i det stora pusslet som kallas verkligheten.

Vi kan inte bara ändra på oss själva, vi kan också förändra vardagen för precis alla vi möter. Samma sak gäller på våra arbetsplatser om det är någon som inte orkar lika mycket som du eller inte agerar precis som du

Återvandring blev en slogan i valrörelsen. Jag får påhopp när jag förespråkar att alla människor ska ha rätt till ett drägligt liv oavsett var de hade turen av födas.

Får jag det hatet mot mig så kan jag bara ana vilken fruktansvärd vardag de som är här utan känslan av att ha ett hemma runt sig känner.

Antagligen samma fruktan för vad som händer i morgon som vi alla känner när vi tvingas att leva med en oönskad sjukdomsresa.

Fast med den skillnaden att många av dem gör det ensamma och helt utan skyddsnät.

Rättigheter och skyldigheter ska gälla för alla men i dag har inte alla förutsättningarna att hantera dem.

Vi kan inte bara ändra på oss själva, vi kan också förändra vardagen för precis alla vi möter. Samma sak gäller på våra arbetsplatser om det är någon som inte orkar lika mycket som du eller inte agerar precis som du.

Tänk på att vi alla har olika ryggsäckar med händelser från vårt liv med oss och olika förutsättningar att tackla vardagen, men i grunden vill vi rätt lika.

Kommunicera med varandra i stället för att kritisera varandra. Respektera och hjälp varandra så hjälper vi oss alla.