Hur kommer det sig att Jonas Sjöstedt måste gå med på att spela schack med de andra partiledarna när han ofrivilligt vid den sista talmansrunda släpats till brädet?

Åskådarna av spektaklet bör förstå att själva anledningen till att landet stått utan regering — en tid av interregnum — främst beror på den grundlagsändring som riksdagen röstade igenom 2010.

Denna historiska reform av Sveriges Rikes Grundlag är inte vida omtalad, då den kom i form av ett fint inslaget paket, med flera legitima förändringar och en del obefogade.

Riksdagens beslut att ändra regeringsformen innebar att det efter varje val hålls en statsministeromröstning.

Vem skulle detta gynna och på vilka grunder ville politikerna få igenom lagförslaget? Det handlar om en intervention, som förändrar premisserna för den svenska flerpartidemokratin.

En med ett tydligt resultat, eller kalla det för utfall av, strategisk maktförskjutning. Efter att svenska folket lagt sina röster ska de folkvalda få ”säga sitt” om valresultatet.

Mandaträkningen skulle inte längre spela en avgörande roll, vilket följaktligen förvandlades till verklighet 2018.

Den idéhistoriska kontexten, det som hängde i luften över det politiska landskapet 2010 är viktig att sätta sig in i.

De partibundna tankesmedjorna och de som analyserade läget kunde förutspå att främst Alliansen men också Socialdemokraterna med en rödgrön koalition skulle få svårt att bilda regering på egen hand utan en oönskad blocköverskridande överenskommelse.

Detta betyder att det schackspel som Vänsterpartiet måste delta i, där finns det från start fler pjäser på höger planhalva

Carolina Sundell

Dessa förutsättningar grubblade många över. När det åttonde partiet ”nykomlingen” SD blivit vågmästare och vunnit allt mer av opinionen, hade de andra partierna krympt.

Carl Bildt som låg bakom den utredning som låg till grund för grundlagsändringen fick aldrig chansen att skriva under den.

I spåkulan kunde skådas att Moderaterna med allierade skulle få det svårt framöver att vinna ett val på egen hand om inte den nämnda klausulen av grundlagsändringen skulle smygimplementeras.

Tanken var att efter detta blivit lagstadgat skulle sannolikheten för Moderatledda koalitioner vara troligare än röda alternativ, exempelvis (M, KD, SD) och (M,KD,C, L).

Enligt en statsvetares algoritm finns det sammanlagt 256 möjliga kombinationer. Det som på förhand inte gick att veta var så klart rösträkningen. Vi vet nu att den visade ett nederlag för Allianspartierna.

Uppenbart är det grundlagsändringen 2010 som riggat spelplanen i favör för de som ligger till höger på den politiska skalan, inte med Donald Trumps Twitter-benämning av begreppet utan i dess sanna mening.

Detta eftersom det finns fler partier som står till höger på skalan. Detta betyder att det schackspel som Vänsterpartiet måste delta i, där finns det från start fler pjäser på höger planhalva.

I det fall Stefan Löfven lägger fram ett förslag om att släppa marknadshyror fria eller avveckla las kommer Jonas Sjöstedt flytta sin pjäs så att Löfven hamnar i en schack mattsituation.

I den stunden måste statsministern begå intellektuell harakiri för att få igenom borgerliga förslag.

Jonas Sjöstedt måste tänka flera drag framåt om inte V ska utmanövreras av denna regering.

Politik bör inte vara ett osäkert spel men Ulf Kristersson kanske slugt inser att tidpunkten inte är lämplig att avsätta Lövfen, eftersom han gärna vill genomföra de nedskärningar som Moderaterna så länge haft våta drömmar om.

I den stunden vill kanske Kristersson rädda kungen med en bonde eller löpare, för att i nästa drag kunna fälla regeringen.