SVT:s eget Metallica: fyra pissrika klåpare

– Det här är SVT! Det är väl inte okej att göra reklam i SVT, undrar Erik Haag. Han är en medelålders man som precis fått en sponsorkeps nedtryckt på skallen av Kakan Hermansson, vilket väcker Skurt-ängsligheten i själen.

– Hallå, det är liksom inte 1975 längre! Snälla häng med, bräker Kakan hånfullt, och förklarar att hon är minsann här för att spela spelet och tjäna lite klirr. Ingen jävla välgörenhet i rutan här inte.

Nu finns det dock många anledningar till att önska att det faktiskt var just 1975, inte 2019.

En av dem är att den nya SVT-serien ”Bandet och jag”, som ovanstående dialog är rippad ur, inte skulle finnas.

Ingen skulle behöva pina sig igenom denna sönderbombade ruin till meta-mischmasch, fyra skärseldslånga timmar som inte kan ha passerat ett enda nyktert omdöme innan de pumpades ut.

Dags att bikta er i båset, public service. Är det inte läge att ni inför blåstvång på era produktioner, så att vi slipper sådana här pruttfulla Titanic-angörningar?

En något tyngre anledning att sakna 1975 är att saker, tja, betydde något.

Anti-kommersialism var fint. Att sälja ut fult. Att tro på något högre än sitt eget varumärke som influencer, ansågs coolt. Melodifestivalen var töntig. Reklam i SVT var inte tillåtet.

Så här 44 år senare är Melodifestivalen det fränaste som finns och är sponsrat av nätcasinon.

Nätcasinon! En bransch så skrupellös och blodtörstig att Vlad Pålspetsaren nervöst backar ut ur rummet.

Men med det här amputerade handlaget, i den här solidaritetshatande samtiden, är resultatet ett sådant klåperi att det bara blir ett arrogant hån av alla som tror på något mer än att cashen ska tas

SVT tvår sina händer och säger till DN att spela bort sitt liv på internet, det är inte mer onyttigt än att äta godis. Och snacks.

RIP alla som hoppat från Västerbron när lördagsgodiset och chipsdippen tagit slut.

Mitt i den här svarta smeten har ”Bandet och jag” premiär. Det är Haag och Lotta Lundgren, det är Kakan Hermansson och Olof Wretling, och det skapar intensiv panikkänsla att se.

Genom ett fiktivt popband vill de måla historien om hur det vänsterradikala 70-talets kollektivism och idealism förvandlades till det yuppiefierade 80-talets pengakåta individualism.

Men buskisberättandet inleds i nutid med en Clownen Manne-remix av ”Stjärnorna på slottet”. Nej, jag orkar inte förklara. Det går inte att förstå varför. Ingen förstår varför.

Tanken är i bästa fall god, intentionerna finns kanske där. Strålande ”Historieätarna” är förlaga för upplägget då rimliga och slipade experter får säga sitt.

Men uselheten är enorm. Regin obefintlig.

Sketcherna och dialogerna verkar i stort sett vara improviserade av människor som tror att Oscarsögonblicket för improvisation är att låtsas att man fått en fästing på pungen (ja, det är en scen).

Tiden där emellan fyller man mest ut med diverse scenarion där kvartetten går i slowmotion till känd och häftig populärmusik, lååångt och härligt så att man verkligen suktar efter döden.

Erik Haag och Lotta Lundgren har nu fullt ut förvandlats till public services svar på Metallica.

Dags att bikta er i båset, public service. Är det inte läge att ni inför blåstvång på era produktioner, så att vi slipper sådana här pruttfulla Titanic-angörningar?

”Historieätarna” var deras svarta album. Genombrottet. VIP-nyckeln till SVT:s kravlösa, aldrig sinande kassavalv.

Men åren går. Ja-sägarna flockas. Till slut är powerparet så mäktiga att ingen vågar höja handen och säga ”hörni, är det här en så bra idé egentligen?”.

Och så landar vi i detta: Haag och Lundgrens egen ”Lulu”. Där Wretling och Hermansson på varandras axlar bildar en kompakt gubbsluddrande Lou Reed. Ridå.

Och ja, jag fattar att det ska vara fiktion med en fernissa av historia. Eller?

Kvartetten ultrakändisar heter som sig själva i serien och känns också på ett ungefär som sig själva.

Kakan Hermansson spelar bandets maoist; en RAF-ideolog som utvecklas till en ”Money, money, money”-stjärna med modern entreprenörsanda.

Ungefär som att gå från snuthatande radikalfeminist till knallemarknadskrämare som rear ut vartenda skrymsle av sin själ.

Och ja, igen! Det är såklart jag tycker att den här delen av Sveriges historia ska få berättas lekfullt, lätt som för barn och med glimten i ögat.

Men med det här amputerade handlaget, i den här solidaritetshatande samtiden, är resultatet ett sådant klåperi att det bara blir ett arrogant hån av alla som tror på något mer än att cashen ska tas.

Auran över hela ”Bandet och jag”, är den av fyra stycken pissrika människor som korkar upp årgångskonjaken och lullar sig genom SVT:s arkiv. Höhöhö:ande till gamla klipp på Palme, Almstriden och skäggiga proggrockare.

Fan så arg jag blir! Ta tillbaka 1975! Sellouts, skäms!

”Bandet och jag” har premiär den 27 januari för alla som hatar livet.