Barnfattigdom och barns hemlöshet utgör en allt mer akut verklighet i vårt land. Men trots en bred vetskap om detta lyser de politiska åtgärdsförslagen med sin frånvaro.

I stället diskuteras allt som oftast nedmonteringen av välfärden.

När förslaget att införa behovsprövning av barnbidraget lyftes i förra veckan blev den efterföljande debatten inte oväntat glödhet.

Men som så ofta när liknande idéer kommer från högern sätts diskussionen utifrån deras agenda. Och tröttsamt nog hamnar vänstern i fällan att stå och stampa på motståndarsidans planhalva och försvara redan vunna segrar.

Men borde vi inte ha siktet inställt på hur vi når förbättringar i stället för hur vi undviker försämringar?

Att barnbidraget ska vara kvar i dess nuvarande form är från vänsterns horisont givet.

Frågan vi bör ställa oss är vad vi vill utöver det och utgå ifrån det.

Minns ni begreppet barnfattigdom som under 00-talet ansågs vara ett viktigt problem med bred politisk uppslutning mot?

Ni kanske också minns när Janne Josefsson 2013 på bästa sändningstid fick hela det politikområdet att i princip försvinna när han hävdade att inga barn svälter i Sverige.

Nåväl, barnfattigdomen existerar fortfarande, trots att företrädare på högerkanten inte vill kännas vid det, i precis lika stor omfattning nu som då.

Skillnaden är att de som var fattiga 2013 har blivit ännu fattigare i dag och att barn med utländsk bakgrund eller med en ensamstående mamma har det ännu sämre.

Omkring en kvarts miljon barn lever i ekonomisk utsatthet enligt Rädda Barnen. I en undersökning av Stadsmissionen levde mer än 700 barn i hemlöshet i Stockholm 2018. Samtidigt ökar vräkningarna av barnfamiljer år för år.

Mot den här bakgrunden kan vänstern inte låta frågan om barns välfärd och jämlik barndom stanna vid om barnbidraget ska vara kvar på nuvarande nivåer eller nedmonteras.

Det måste handla om hur en konkret politik ska utformas för att utradera barnfattigdomen och skapa jämlikhet i vårt land. Och det måste ske med riktade, utjämnande insatser så att det når de barn som har det allra svårast.

En viktig del i detta är att se över de familjepolitiska stöden som ända sedan 1980-talet urholkats och bantats ned.

Barnbidrag, bostadsbidrag, underhållsstöd och andra insatser ger inte längre de kompensatoriska effekter som de är tänkta att ge och är en orsak till att många barnfamiljer hamnar under istället för över fattigdomsgränsen.

Det ironiska är att priset för att avhjälpa barnfattigdomen inte ens är särskilt hög.

Enligt Tapio Salonen, professor i socialt arbete, skulle det kosta 15 miljarder kronor. Det är lika mycket som staten betalar i rut- och rot-bidrag per år och nästan lika mycket som ett sjätte jobbskatteavdrag skulle kosta.

Vårt samhälle har råd att utradera barnfattigdomen. Och om ett år, i januari 2020, blir Barnkonventionen svensk lag.

Detta om något borde ge oss en spark i baken att bli vassare med våra krav.

Vill vi ha ett jämlikt samhället och samtidigt vända skolutveckling och folkhälsan i rätt riktning, är en investering för barns jämlikhet en självklarhet.

Och här kan vänstern göra det som högern så ofta gör, att ta initiativet, leda diskussionen och verka för förbättringar utifrån vår världssyn.

Det är inte en dag för sent att ta kommandot och sätta agendan för en framtid utifrån vänsterns visioner.