Innovation, skinnbyxor och elefanter – här är chefernas litteratur

You gotta love rekrytering!

Rekryteringsboken för chefer av Ann-Christine Stafwerfeldt & Josefin Malmer (Liber förlag)

Ur ett chefsperspektiv handlar rekryteringsprocesser på arbetsmarknaden väldigt mycket om att undvika fällor som ens egna fördomar utgör.

Recensionsprocessen av handböcker i ämnet är, känner jag ögonblickligen, kantad av exakt samma fallgropar.

Ärligt talat, de stirrar på mig i helfigur från omslaget redan innan jag ens hunnit till det tidsenligt peppiga förordet.

För blott några få år sedan hade ett omslag till valfri instruktionsmanual för chefer undantagslöst prytts av två herrar i identiskt tajta ankstjärtskostymer, orimligt stark frisyr och ett utmejslat käkparti som försöker säga att, ja, jag är det skandinaviska entreprenörskapets Rob Lowe.

På omslaget till Rekryteringsboken för chefer poserar i stället två kvinnor i framgångsrikt höga klackar och sådana där tunna läderbyxor som kring Östermalmstorg i Stockholm är en obligatorisk symbol för mondänt skinn på näsan.

Och, just det, en väl synlig Apple-klocka.

Jag älskar subkulturer med udda fritidsintressen och passioner. Men någonstans vid just ”rekryteringsnörden” går nog min gräns för vilka fetischer och hobbys som besitter förmågan att berika ens liv

Jag skulle så lätt kunna fastna just där och försöka utföra en Criminal Minds-inspirerad fördomsprofilering av duon Malmer och Stafwerfeldt på sartoriell grund. Men jag ber om ursäkt eftersom jag tror att jag just genomförde en småslarvig sådan.

”Människor fattar intuitivt de allra flesta av sina beslut utifrån subjektiva känslor, stereo-typer och förutfattade meningar. I rekryteringssammanhang kallas detta ofta för magkänsla,”, skriver duon och jag undrar lite i vilken kontext det inte kallas för det.

Vid sidan av självklarheter som erfarenhet, kompetens och utbildning är klädval, utseende och ålder oundvikliga komponenter. Likaså än mer diffusa egenskaper som charm, etnicitet och karisma.

Aningen mer modernt praktiska frågor om mångfald och inkludering på arbetsplatsen är däremot inte fullt lika viktiga. De lyser snarare ganska högljutt med sin frånvaro.

Däremot lär jag mig massor om ”optimering av den fysiska kandidatupplevelsen” såsom insikten att platssökande alltid också är – hey! – potentiella framtida kunder. Vilket får läsningen för en icke-chef att framstå som en prequel till Jason Reitmans så sorgkantade avskedningskomedi Up in the air.

Och i versaler blinkar en och samma rubrik i färggrann neon ovanför varje kapitel:

REKRYTERING ÄR JÄTTEFESTLIGT!

I sitt förord riktar författarduon för övrigt ett speciellt tack till ”alla rekryteringsnördar i våra nätverk”.

Jag älskar subkulturer med udda fritidsintressen och passioner. Men någonstans vid just ”rekryteringsnörden” går nog min gräns för vilka fetischer och hobbys som besitter förmågan att berika ens liv.

Andres Lokko

Vi, pöbeln, har svårt att relatera

Elefanteffekten: För djupare relationer, starkare team och lyckade samarbeten av Cecilia Duberg (Liber förlag)

I Cecilia Dubergs bok Elefanteffekten varvas managementteorier och teamtänk med sekvenser ur berättelsen om hur Duberg reser till Asien för att arbeta på ett elefantreservat.

Boken betar av åtta ”elefanter i rummet”; fenomen som, när de inte hanteras rätt, gör att en grupp fallerar. Varje fenomen presenteras, identifieras och dissekeras i varsitt kapitel.

Utöver att beskriva elefanterna i rummet förklarar Duberg hur man genom att hantera dessa kan skapa ”elefanteffekter”. Stora, märkbara förändringar i rummet.

Mitt största bekymmer med managementlitteraturen är att den försöker fylla två funktioner samtidigt.

Författaren är ofta även föreläsare eller coach. Böckerna om ledarskap måste därför innehålla ett löfte om författarens förmåga som inspiratör för att denne ska kunna bli bokad som föreläsare.

Inte ens när man tvingar in en berättelse om en relation mellan en vuxen elefant och en teamutvecklare blir det kul att läsa managementlitteratur. Vad ska då rädda denna genre egentligen?

Bristen på brister kan göra att författaren upplevs som en framgångsrik och driven föreläsare, men samtidigt en person utan udd.

Att i bokform beskriva hur man coachar grupper mot bättre dynamik är en sak, men en volontärresa till Asiens elefantreservat blir ointressant när alla problem direkt löser sig och formas till härliga metaforer om gruppmentalitet och lyckade företagskoncept.

Duberg nämner att hon är kunskapstörstande, lever för att resa samt är expert på att fly från deadlineångesten och den grå vardagen genom att åka på äventyr.

Men att resa till Asien och ta hand om skadade elefanter är inte vad vi, pöbeln, kan relatera till som prokrastinering. Vi dödliga som sitter och scrollar i mobilen framför TV:n känner inte igen oss i den duktiga strebermentaliteten, men boken är väl inte heller skriven för oss.

Om man väljer att inte hänga upp sig på att skötarelefanten som Duberg blivit tilldelad heter något så kompromisslöst som ”Sagacorn” kan boken passera för en trevlig ledarskapsbok med en djurmetafor inpressad i varje kapitel. Duberg har referenser på det hon skriver, men det boken säger är inte särskilt banbrytande.

En grupp ska känna tillit till sin ledare, tilldelas tydliga mål, lära sig att hantera både motgångar och framgångar. En ökad psykologisk säkerhet gör att man presterar bättre i grupp.

Jag förväntar mig inte en käftsmäll av chockerande information när jag bläddrar i en bok om management, men blev ändå besviken.

Inte ens när man tvingar in en berättelse om en relation mellan en vuxen elefant och en teamutvecklare blir det kul att läsa managementlitteratur. Vad ska då rädda denna genre egentligen?

Erika Petersson

Är det så här chefer pratar med varandra när vanligt folk inte är med?

Högpresterande innovationsteam – steg för steg av Mikael Johansson (Liber förlag)

Det bubblar av innovation överallt jublar baksidestexten till dr Mikael Johanssons bok Högpresterande innovationsteam – steg för steg. 

Boken är en guide för dig som vill sätta ihop ett eget team i din organisation. Något som ska leda till både framgång och överlevnad.

Jag var inte, när jag nyfiket började bläddra i boken, inledningsvis en fiende av begreppet innovation. Kanske var jag till och med en förespråkare.

Har inte heller några större problem med andra begrepp ur chefens retoriska verktygslåda som ”entreprenörskap” eller ”marknadsandelar”.

Det finns en driftig jävel i mig som gärna slänger sig med konsultlingo från Svenskt Näringslivs julmingel. Så jag tänkte att det här skulle bli härlig läsning.

Författaren skriver att innovationsarbete ska vara likt ett rinnande vatten som inte stannar upp vid första bästa hinder. Att arbeta bör vara samma sak som att ha roligt.

Ett helt stycke beskriver teamets kickoff som består av möten, tre fikapauser, en middag och ”blodspakten” där varje medlem i teamet svär på heder och samvete att ställa upp på gruppens arbetsprocess.

”Det kan låta lite läskigt, och på sätt och vis är det läskigt”, får vi veta.

Efter cirka femtio sidor är ”innovativ” allt jag ser. Det bubblar i sanning av innovation överallt. Sida upp och sida ned faktiskt. Kan inte längre ta in vad jag läser

Men det är inte blandningen av självmordssekt och heldagskonferens på en mellanstor säljorganisation som är Högpresterande innovationsteam’s mest skrämmande sida. Det är språket. Smaka på den här:

”Denna arbetsprocess för att skapa högpresterande innovationsteam kallas CIT-processen, som är en förkortning för Creating High Performing Innovation Teams, det vill säga skapa högpresterande innovationsteam.”

I en mening lyckas Johansson skriva ”högpresterande innovationsteam” hela tre gånger, på två språk.

Och detta är inte på något vis en engångsföreteelse.

Vid en snabb överslagsräkning får jag det till att någon form av orden ”innovativ” eller ”innovation” förekommer inte mindre än 1256 gånger på bokens 193 sidor. Alltså nästan tio gånger per sida.

Att räkna ord kan tyckas illvilligt. Men om man upprepar ”innovation” fler gånger än Annie Lööf, landets just nu mest egenkära partiledare, klämmer in ordet ”jag” i sin självbiografi, bör man kanske få höra det.

Efter cirka femtio sidor är ”innovativ” allt jag ser. Det bubblar i sanning av innovation överallt. Sida upp och sida ned faktiskt. Kan inte längre ta in vad jag läser. Upprepningen stör hjärnan. Blir till ett buddhistiskt mantra.

Kanske är det så här chefer pratar med varandra när vanligt folk inte är med.

Synonymer hör kanske inte hemma i en resultatrapport på ett ledningsgruppsmöte.

Men jag måste ändå fråga Johansson: Är detta verkligen ett innovativt sätt att skriva?

Johannes Klenell