Vi är några internationella aktivister inom arbetarrörelsen som börjar frågan oss vem som egentligen ”äger” biståndet i Sverige.

Är det Sida som dikterar villkoren och genom byråkratisering bryter ned ett folkligt engagemang?

Eller är det Olof Palmes Internationella Center som förstärker de krav som Sida har och gör det nästintill omöjligt för små lokala folkrörelser, såväl i Sverige som i våra samarbetsländer, att jobba med projekt?

Eller vill inte de centrala arbetarrörelseorganisationerna att vi lokalt engagerar oss i projekt då det bara tar vår tid?

Oavsett vem som lägger krokben för internationellt engagemang på lokal nivå inom arbetarrörelsen har vi under en lång tid sett att vi tvingas till allt mer arbete för att tillfredsställa någon med mer omfattande dokument och skrivningar.

Tiden för arbete med projektens verkliga mål och aktiviteter krymper vilket också vår ”glöd” för internationell solidaritet gör i samma takt.

Vårt engagemang minskar men också våra partners ute i världen får det svårare att leva upp till alla byråkratiska krav. Även de får mindre tid att göra det de önskar, att stärka sina medlemmars rättigheter och att förändra vardagen till det bättre.

Vi förstår naturligtvis grundkrav som att ha ordning på ekonomin genom kvitton och bokföring och att man delar de grundläggande demokratiska värderingarna.

Men att man ska anta olika policies, följa upp varenda aktivitet i minsta detalj, redovisa alla kontakter som tas och utvärdera med alla deltagare känns bara som ett sätt att ta död på förändringsviljan. Helst vill man också ha CV:n på alla som engagerar sig i projekten och på organisationens kompetens.

Nya steg i denna riktning är nu på väg att tas. Små gräsrotsprojekt avvecklas, projekt ska tydligen bara ”ägas” av Palmecentret.

Centrala organisationer flyttar projektansvaret från lokal till central nivå utan att diskutera med engagerade i Sverige och i samarbetslandet. Palmecentret antyder att detta kan gälla alla medlemsorganisationer framöver.

Vi är besvikna. I stället för att stärka folkliga rörelser i samarbetsländerna, ska vi nu stödja ”icke medlemsdrivna”, professionellt uppbyggda, bidragsfinansierade organisationer.

Vi ser en stor risk att det internationella engagemanget, som tyvärr minskat länge, nu är på väg att raderas ut helt inom arbetarrörelsen i Sverige.

Varför ska vi bry oss lokalt när centrala instanser motverkar lokalt medlemsinflytande och ansvar både i Sverige och i samarbetsländerna?