”De utestängda måste bli insläppta”
Arbetarrörelsen behöver en ny ekonomisk politik för att fortsatt stärka den svenska modellen. Vi vet hur lösningarna ser ut, varför sätter vi inte igång?, skriver Jan Fransson, tidigare riksdagsledamot (S) och Leif Stenberg, journalist med socialpolitisk inriktning.
Många vill inte en dag till se Trump vid en helikopter skrikandes att media är folkets fiende och hotet mot miljön en lögn, eller svenska populister och fascister vädra hatet.
Det finns en annan berättelse om demokrati och allas lika värde.
Arbetarrörelsen behöver en ny ekonomisk politik, där man slutar betala av en statsskuld som inte finns i meningen att tillgångarna är långt större än skulderna, att då dra ner på sjukförsäkring och annat är ett fördärv.
Hur många har sett att finansplanen visar att det finansiella nettoöverskottet är över 1 200 miljarder kronor? Pengar i en svällande madrass, trots det lånar kommuner på marknaden.
En ny politik måste bland annat leda till högre pensioner för de som lever i fattigdom, arbetslösa och sjuka som nyttjar a-kassa och sjukförsäkring.
Inte bara för de enskildas skull, utan även för att upprätthålla efterfrågan på marknaden. Arbetslösa, till skillnad från rika, gör av med varje krona.
Medborgarna betalar in pengar till välfärdsfärsäkringar genom arbetsgivaravgiften, som gett över 370 miljarder i överskott sedan 2006, samtidigt som försäkringarna försämras. Det göms i budgetens svarta hål.
Svensk arbetarrörelse skulle återigen kunna bli en internationell förebild, inte minst för att visa hur högerpopulism och fascism kan knäckas
Den svenska modellen med generell välfärdspolitik och övrigt är fortfarande överlägsen om man vill ha ett samhälle för alla. Många utomlands drömmer om att införa den.
När den svenska modellen var stark var väljarstödet betydligt större än i dag. Arbetslösheten (istället för att prioritera låg inflation som höjde arbetslösheten) och sjukskrivningarna var lägre.
Den svenska modellen, där alla var försäkrade på bra sätt, får inte fortsätta att urholkas. Redan har 650 000 personer ordnat privata lösningar och går före i sjukvårdskön.
Inför sjukdom är vi inte längre lika. Vad ska alla som saknar pengar göra när de drabbas av olycka, behöver bostad osv?
En av förklaringarna till varför SD växer är den ökande skara som känner sveket in på skinnet.
LO:s välfärdsrapport som nyligen presenterades, rymmer förslag och lösningar till en politik så att alla är med på vagnen och den svenska modellen fortsätter utvecklas. När många av de politiska partierna tycks allt mer famlande borde det vara en god lektyr.
Svensk arbetarrörelse skulle återigen kunna bli en internationell förebild, inte minst för att visa hur högerpopulism och fascism kan knäckas.
Arbetarrörelsen har kunskapen om hur utestängda ska bli insläppta.
Den har som grund samarbete runt den enskilde mellan den offentliga sektorns olika delar – även företag och fackföreningsrörelse ingår – och är betydligt framgångsrikare än dagens privatiseringar med konkurrens som hörnsten.
Kamp om ”kunder” är oslagbart och nödvändigt på andra områden, som till exempel varuproduktion, där tillgång och efterfrågan leder till en effektiv marknad.
Även det ryms i den svenska modellen och stavas blandekonomi.
Många längtar efter vändpunkten. Vi vet hur lösningarna ser ut. Vi har även demokrati som måste värnas och fördjupas, inte tas för given. Varför sätter vi inte igång?
