Viktig kroppsaktivism i Stina Wollters ord

RECENSION. Vi verkar aldrig komma undan kroppen. Den kvinnliga kroppen är ett problem för både feminismen och för patriarkatet.

Stina Wollter har länge kämpat med blickarna som hon skildrar i nyutkomna boken Kring denna kropp.

Den är en kroppens självbiografi som berör systerns ätstörning och mammans fettskräck.

Wollter kämpar i sin kroppsaktivism för att låta alla kroppar synas, att bilden av den kvinnliga kroppen inte ska reduceras till den där modellsmala som är den enda vi brukar få se i massmedia.

I höstas skrev DN:s Lisa Magnusson att när vi säger att tjocka kroppar är vackra spelar vi efter patriarkatets regler: det är själva mätandet som är problemet.

Hon efterlyste en kroppsnegativism, som kan konstatera att de flesta ser lite halvdana ut, men att det inte spelar någon roll.

Liknande invändningar hade Gunilla Brodrej och Jenny Strömstedt när diskussionen om klimakteriet och den åldrande kvinnans kropp landade i en diskussion om utseende.

Jag är också trött på att kvinnor reduceras till kropp, medan män får vara intellekt. Det är ju så det brukar det beskrivas.

Men precis som Åsa Beckman skrev i sitt svar i DN gör vi ett stort misstag om vi låtsas att kvinnan inte också är kropp.

Vi kommer inte ifrån våra kroppar, och varför skulle vi vilja det?

Men jag vill hellre fokusera på hur det känns att vara en kropp än hur den ser ut.

Det är förstås en utopi, för utanför kroppen finns blickarna som betraktar, bedömer, väger, mäter och värderar.

Stina Wollter når fram till något intressant i slutet av Kring denna kropp. Det sista kapitlet är en rapsodisk självbiografi som skildrar kroppen inifrån snarare än utifrån.

Först barndomen och kylan som kryper in i glipan mellan handskar och vinterjacka, frosten som biter i kinderna.

Det är kroppen som känner, inte ser ut: ”Kroppen bara finns, den har inget direkt utseende. Jag värderar den inte. Ansiktet är där med ögon, näsa, mun. Sovtovan är kvar och det är inte viktigt.”

Ligger inte den manliga friheten i att få vara båda, att få bejaka också kroppens njutningar och behov?

Med puberteten kommer sedan kommentarerna, pojkarnas och männens blickar, deras händer och deras våld. Försöken att anpassa kroppen efter hur den borde se ut.

Det är en smärtsam skildring av hur kvinnor tvingas betrakta sin kropp utifrån. Men det tar inte slut där.

För som femtioåring hittar Wollter tillbaka till något som liknar barndomens skamfria kroppslighet, med sina armar i luften och sin älskades armar runt sig.

Män är intellekt, kvinnor är kropp. Fast är det där riktigt sant? Ligger inte den manliga friheten i att få vara båda, att få bejaka också kroppens njutningar och behov?

Jag förstår längtan bort från kroppen så väl, men jag tycker att det låter så oändligt tråkigt.

Jag har kämpat för hårt för att både förändra och sedan acceptera min kropp.

Så låt oss prata om vad det är att vara en kropp. Känna kroppens begränsningar och styrka, känna basen som dunkar i bröstkorgen på dansgolvet, känna kryddor som kittlar gommen, känna lugnet med sin älskades armar runt kroppen.

Och allt det andra, tröttheten, smärtan, pirret, rastlösheten – allt det där som kan ge oss en anledning att älska kroppen. Kort sagt en kroppspositivism inifrån.