I förra veckan kom nyheten att nu har Europas kvinnor arbetat klart för det här året.

Deras avlönade arbetstid övergår i stället i oavlönat arbete som en symbolisk jämförelse i årliga löneskillnader mellan kvinnor och män i EU.

I Sverige slår vi oss ofta för bröstet för hur bra vi är på jämställdhet. Bäst i världen. Men faktum är att vi är riktigt kassa på det här med lika löner oavsett kön.

I EU har kvinnor 86 procent av männens inkomster. I vårt land är vi bara snäppet bättre, här tjänar kvinnor 88 procent av männens löner.

Detta innebär att svenska kvinnor slutar jobba avlönat bara två veckor efter våra europeiska systrar. Den 17 november, nu på lördag, blir vårt arbete gratis jämfört med männens.

Det riktigt sorgliga är att kvinnors löner knappt rört sig framåt över tid.

Sedan mitten av nittiotalet har jämställdheten gått framåt på många plan i vårt land.

Vi har fått en (i stort sett) jämställd riksdag, en alltmer jämställd föräldraförsäkring, en feministisk regering, en jämställdhetsmyndighet och en ny diskrimineringslagstiftning.

Men ändå hänger lönerna inte med. Sedan 1994 har jämlikheten mellan kvinnors och mäns löner bara ökat med fem procentenheter.

Men varför har vi inte kommit längre? Varför är lönerna inte mer jämställda i vårt annars rätt så jämställda land?

Svaret är mångfacetterat, men två viktiga förklaringar stavas kvinnans familjeansvar och deltidsarbete. Och de båda hänger ihop.

Kvinnor förväntas fortfarande 2018 ta huvudansvaret för familjen.

För även om uttaget av föräldraförsäkringen har blivit allt mer jämställd och att män nu i snitt tar ut 28 procent av de ersatta dagarna, är det enigt Försäkringskassan så många som en av fem pappor som inte tar ut någon av de första tio dagarna när barnet fötts.

Att vabba, att ta hand om sjuka släktingar eller att sköta vardagssysslorna är fortfarande i väldigt stor utsträckning kvinnornas huvudansvar.

Föräldraskap och deltidsarbete hänger av naturliga skäl ihop, många föräldrar går ner i arbetstid just för att de blivit föräldrar.

Men detta är bara en del av hela bilden. För faktum är att kvinnor i alla åldrar och i alla branscher jobbar mer deltid än män.

Särskilt tydligt är detta bland kvinnor i LO-yrken. Och det är inte frivilligt.

Varannan arbetarkvinna jämfört med en av tio män i arbetaryrken nekas heltid av arbetsgivaren.

Att landets arbetsgivare år 2018 så tydligt fortsätter förstärka könsmönster och ojämställda relationer är egentligen häpnadsväckande.

Det finns ingen saklig anledning att erbjuda heltidsjobb till män och deltid till kvinnor, bara en förlegad föreställning om att kvinnor bäst tar hand om barn och män är bättre som familjeförsörjare.

Kvinnor har lägre löner än män även i de allra flesta heltidsjämförelser, i samma yrken, i samma branscher. Och detta är förstås helt oskäligt.

Så länge obefogade löneskillnader fortsätter finnas och så länge kvinnor inte tillåts få heltidsjobb och heltidsinkomster är målet om jämställda löner väldigt långt borta.

Och här kan landets arbetsgivare faktiskt göra något. För självklart går det att jämna ut lönerna i Sverige om viljan finns.

Den extremt bakåtsträvande synen på kvinnans familjeansvar och mannens försörjaransvar måste brytas. På samhällsnivå och på arbetsmarknaden.

Och här behöver politiken och arbetsmarknadens parter tillsammans verka för en lösning.

För det är knappast en bättre lösning att kvinnor har jobbat klart för året när det oavlönade arbetet tar vid och slutar arbeta den 17 november.