Kallskänken är vänsterpopulism i högform
Arbetets kulturredaktör ser teateruppsättningen av Jenny Wrangborgs diktsamling Kallskänken.
Scen från Kallskänken som spelas på Teater Brunnsgatan 4.
RECENSION. Politisk konst är svårt. Å ena sidan behöver den innehålla en tydlig konflikt.
Det är chef mot anställd. Höger mot vänster. Förespråkare mot motståndare.
För slagkraftighetens skull behövs en plakatpolitisk hållning och en frånvaro av nyanser som å andra sidan med lätthet kan framstå som, eller inte sällan är, direkt naiv.
En annan risk är att budskapet parasiterar på och äter upp den konstnärliga kvaliteten. Att man tycker att det som sägs är så viktigt att hur det sägs inte spelar någon roll.
Därför är också väldigt mycket politisk konst i all sin välmening dålig.
Så är inte fallet med adaptionen av Jenny Wrangborgs diktsamling Kallskänken i regi av Dan Turdén.
Den balanserar ofta precis på gränsen till det banala plakatpolitiska budskapet utan att någonsin hamna där.
Visst smeker den kanske publiken på Brunnsgatan Fyra medhårs, men den gör det genom att vara inbjudande, inte exkluderande.
Vi i publiken manas till kamp i gemenskap, inte till splittring. Sångnumren är skrålande snarare än välsjungna, danserna i lätt osynk.
Det är också där, i det fysiska, som styrkan i föreställningen träder fram. Synen på den arbetande kroppen. Hur lite vi talar om priset den betalar. Vi cirkulerar, samhället fortgår
Men det signalerar en attraktiv folklighet. Mitt i en berättelse om utslitna kroppar, chefer som meddelar att det inte ska tas in några semestervikarier eller på morgonen meddelar den timanställde att jobben är slut har vi i publiken roligt.
Vi slappnar av. Tar in det som sägs.
Under 2018 har diskussionen gått varm om vänsterpopulismen. Hur ska den se ut och var finns den? Det här är vänsterpopulism i högform.
För alla oss som någon gång arbetat i serviceyrken träffar Kallskänken ofta rätt.
Inte bara i det politiska budskapet om fackligt engagemang, utan också i hur den lyfter de mellanmänskliga relationerna på arbetsplatsen.
Sångnumret och kärleksförklaringen till kocken på vars armar man kan räkna ärren likt årsringar på ett träd visar på den dubbla relationen till det kroppsliga.
Den balanserar ofta precis på gränsen till det banala plakatpolitiska budskapet utan att någonsin hamna där
Skadorna som berättar om synen på kroppen som en slit- och slängvara i yrkeslivet men som också signalerar en laddad erfarenhet.
Det är också där, i det fysiska, som styrkan i föreställningen träder fram.
Synen på den arbetande kroppen. Hur lite vi talar om priset den betalar. Vi cirkulerar, samhället fortgår.
De nednötna höfterna, ryggproblemen, knäna som värker, ärren, brännskadan eller de stressrelaterade sömnproblemen tas för givna.
I september i år avled tio personer i samband med sitt arbete.
Det finns mycket mer man kan säga om Kallskänken, men jag nöjer mig med att säga att det är bra politisk konst.
