Skammen över mens lever kvar
Skamligt. Mänskligt. Men inget vi talar högt om. Ändå har det hållit var femte kvinna hemma från jobbet. I det här blodiga numret tar vi upp mensen, skriver Arbetets redaktör.
När jag fick mens första gången var det en chock. Eftersom jag absolut inte ville ha mens höll jag heller ingen koll på cykeln.
Så när den plötsligt kom under basketträningen på det efterlängtade sommarlägret i Ockelbo blev det till att dra något om förkylning för coachen och stå i en varm dusch hela dagarna.
På nätterna använde jag toapapper i ren protest mot min egen kropp. Men det var inte bara mitt eget hat mot vad som komma skulle.
Utan även lagkompisarnas, hur de klättrade upp på toaletten intill där jag satt i skolan där vi sov och fnissade när jag försökte knöla till det där toapappret.
Äckelfascinerade över det som drabbade oss alla.
Vi var många som helst ville spela basket, inte hindras av något. Och vi var många som tog den enkla tonårsvägen ur rädslan genom att fnissa åt någon annan.
Skammen över mens lever kvar i mångas kroppar in i vuxen ålder.
Därför blir jag djupt imponerad av snickaren Elin Sidås som tog frågan om sanitetspåsar på byggtoaletter upp på kongressnivå.
Att agera skyddsombud i en känslig fråga med grav pms. Att blöda så mycket att man måste vända på väg till jobbet
Det mest basala saknas tydligen än i dag.
Att man ska kunna byta mensskydd och tvätta händerna på sin arbetsplats ifred. Hennes kollega, Jonas Andersson, svarar ”gud ja” på frågan om mens är tabubelagt.
Att mens är och förblir ett känsligt ämne blev också tydligt när det för några veckor sedan stod klart att organisationen Mensen fick statsbidrag på dryga 530 000 kronor för att menscertifiera arbetsplatser.
Det tog hus i helvete, rasades på Twitter och bland somliga ledarskribenter raljeras det än i skrivande stund.
När Arbetets Martina Frisk frågar samtliga LO-förbund om mens är en facklig fråga svarar alla ja.
När man kommer in på hur spretar svaren desto mer.
”Alla människor ska få samma rättigheter och möjligheter att utföra ett arbete”.
”Jag har en bild av att det fungerar i stort”. ”Det funkar nog i de flesta fall”.
Några säger att det fortfarande är tabu. Flera säger att frågan aldrig varit uppe.
Arbetets Sifoundersökning visar att var femte kvinna varit hemma från jobbet på grund av mens.
Men ingen vet vad det kostar, i lidande, i pengar, i möjligheter. Forskning saknas.
Jag blev aldrig basketproffs. Det kan knappast skyllas på mens.
Men påverkan på kvinnors sysselsättning har det. Att inte kunna byta mensskydd på sin arbetsplats.
Att agera skyddsombud i en känslig fråga med grav pms. Att blöda så mycket att man måste vända på väg till jobbet.
Därför har Arbetet temat mens på jobbet. Bloody good läsning!
