”Lärarförbundets tidningar är till för lärare – inte kommunikatörer”

Den senaste veckan har debatten varit hård mellan Journalistförbundet och Lärarförbundets ordförande Johanna Jaara Åstrand.

För ungefär ett år sedan genomförde Lärarförbundet ett antal hårt kritiserade förändringar i styrningen av sina tidningar.

Redaktionernas upplevelse tycks vara att förbundsstyrelse och ordförande inte längre vill se tidningarna som självständiga, utan som en förlängning av förbundets kommunikationsavdelning.

Journalistförbundet hävdar att den nya styrningen innebär att den journalistiska friheten är hotad. Lärarförbundets ordförande svarar att så är det inte alls.

Under tisdagen inleddes Lärarförbundets kongress och under veckan ska kongressen ta beslut om de här förändringarna ligger i linje med medlemmarnas önskemål eller om Förbundsstyrelsens beslut ska rivas upp.

Ett perspektiv som lite gått förlorat i den här diskussionen är just medlemsperspektivet.

Lärarnas tidningar finns inte till för journalisters eller kommunikatörers skull. Lärarförbundets tidningar finns enbart till för Lärarförbundets medlemmar.

Lärarförbundet är inte ett företag. Vi är en demokratisk förening med syfte att göra allt som står i vår makt för att förbättra lärares arbetsvillkor

Ur ett medlemsperspektiv är jag oroad över att tidningarna så tydligt knyts till kommunikationsavdelningen.

Att Lärarnas tidning inte längre har uppdraget att granska det egna förbundet.

Det öppnar för en utveckling där tidningarna mer blir interna organ för förbundsstyrelsen än en arena för diskussion mellan medlemmar.

Lärarförbundet har kongress var fjärde år. Kongressen bestämmer således riktlinjer för förbundsstyrelsens arbete under den kommande fyraårsperioden. Väldigt mycket kan hända under fyra år.

Det är därför viktigt att medlemmarna har forum för att diskutera sina uppfattningar om Lärarförbundet och aktuella skolfrågor.

Det är också viktigt att någon har som uppdrag att granska hur förbundsstyrelsen ställer sig i frågor som blir aktuella mellan kongressperioderna där kongressen inte har angett någon tydlig viljeinriktning.

Sveriges kommuner har förändrat sin kommunikation från fokus på information till att mer vara en del av ett medvetet varumärkesbyggande.

Lärarnas tidningar finns inte till för journalisters eller kommunikatörers skull. Lärarförbundets tidningar finns enbart till för Lärarförbundets medlemmar

En utveckling som gått hand i hand med att styrningen av kommunens verksamhet anpassats till att likna styrningen av privata företag.

Personalavdelningen har blivit human resources. Medborgare har gått från att vara skattebetalare till kunder. En tystnadskultur har uppstått.

Den som påtalar brister i verksamheten uppmanas att istället lyfta det positiva. Bilden av verksamheten har blivit viktigare än verksamheten i sig.

Tyvärr upplever jag att fackföreningarna delvis har följt med i den här utvecklingen.

I takt med att fokus flyttats från nuvarande medlemmar till rekrytering av nya har fackförbundens kommunikationsavdelningar vuxit i omfattning och inflytande.

Att bygga varumärke och att sälja bilden av ett framgångsrikt fackligt arbete har blivit viktigare än den faktiska kampen för medlemmars arbetsvillkor. Det här är en farlig utveckling.

Vi behöver fackförbund med högt i tak där ifrågasättande av den förda politiken bör uppmuntras, inte motarbetas.

Lärarförbundet är inte ett företag. Vi är en demokratisk förening med syfte att göra allt som står i vår makt för att förbättra lärares arbetsvillkor.

Då behövs ett debattklimat där det är högt i tak och där det finns en mångfald av åsikter och uppfattningar om vad som är bäst för landets lärare.

Därför behövs en oberoende tidning med uppdrag att granska det egna förbundet.