Under hela 2000-talet har de politiska vindarna kring sjukförsäkringen växlat.

2012, efter år av kritik mot de hårda villkoren för sjukpenning och sjukersättning, bytte alliansregeringen fokus och betonade att förtroendet för Försäkringskassan måste stärkas. En ny generaldirektör tillsattes.

2016, när sjukfrånvaron hade stigit i flera år, ändrade den rödgröna regeringen inriktningen på nytt, och än en gång byttes generaldirektören ut.

Nu betonades att rätten till sjukpenning ska prövas på ett rättssäkert sätt. Samtidigt ställde regeringen upp målet att sjukpenningtalet skulle minska till 9,0 dagar år 2020. Sjukpenningtalet är antalet dagar med sjukpenning som betalas ut per försäkrad under en tolvmånadersperiod.

Såväl socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S) som Försäkringskassans ledning har förnekat att målet om färre sjukpenningdagar skulle ha gjort Försäkringskassans handläggare ”strängare”.

Att allt fler nekas sjukpenning beror på att Försäkringskassan har fått mer resurser, och nu hinner pröva rätten till sjukpenning vid de tidsgränser lagen föreskriver, har de hävdat.

En rapport från Inspektionen för socialförsäkringen (ISF) som publiceras i dag ger en annan bild. Regeringens uttalanden om politikens inriktning, liksom målet för sjukpenningtalet, har i själva verket fått tydligt genomslag i Försäkringskassans sätt att arbeta, enligt rapporten.

Resultatet har blivit att bedömningen av vem som har rätt till sjukpenning har blivit mindre generös. Lagens villkor för sjukpenning har visserligen inte förändrats. Men lagen ger Försäkringskassans handläggare utrymme för egna bedömningar, och det utrymmet har använts för att göra prövningen strängare.

Den förändrade inriktningen märks på flera nivåer, enligt ISF:s rapport:

• Själva synen på sjukförsäkringen har förändrats. Tidigare, när fokus låg på att stärka förtroendet för Försäkringskassan, var inriktningen att stödja och hjälpa de sjuka tillbaka till arbetslivet. Efter 2016 betonas att sjukförsäkringen är en omställningsförsäkring där vissa villkor ska vara uppfyllda för att man ska ha rätt till ersättning.

• Tidigare lade Försäkringskassans handläggare stor vikt vid personliga möten. De tog mer hänsyn till vad den sjuke själv sa, och ägnade mycket tid åt samordning med sjukvården, arbetsgivaren och Arbetsförmedlingen, ofta genom fysiska möten. Efter 2016 lägger handläggarna i stället mer tid på att utreda om personen har rätt till sjukpenning, eller skulle kunna arbeta. Läkarintyget har blivit mer centralt – vad den försäkrade själv säger tar myndigheten mindre hänsyn till. Uppgifter hämtas in per telefon, inte fysiska möten. Samordning med sjukvården, arbetsgivaren och andra hinns inte med.

• Också vilket slags personer som rekryteras som handläggare har förändrats. Tidigare sökte Försäkringskassan personer som ville hjälpa och stödja människor genom personliga möten. Efter 2016 rekryteras handläggare vars drivkraft är att administrera sjukförsäkringen och nå mätbara produktionsmål.

Att Försäkringskassan ändrat inriktning får ibland oförutsedda konsekvenser. ISF:s rapport beskriver hur det nya synsättet krockar med det gamla i sjukpenningärenden som har pågått länge. En person som tidigare bedömdes ha rätt till sjukpenning kan nu få avslag. Vilket är svårt att förklara för den berörda personen, eftersom lagens villkor för rätten till sjukpenning fortfarande är de samma.

ISF efterlyser en mer långsiktig och uthållig styrning av Försäkringskassan. När politikens vindar växlar, och Försäkringskassan följer efter, är rättssäkerheten i fara. Liksom människors förtroende för Försäkringskassan.